Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 1

Men hon var vid lynne att misskänna hans tankar i detta afseende. Miss Carlyle uppmanade efter middagen Barbara, att med henne göra ett slag i parken. Var det för att visa henne, huru vackert East Lynne var med sina blomsterPrydda parterrer och sitt orangeri med sällsynta blommor. Alldeles icke. Det var för att föra henne in i köksträdgården och låta henne beundra dervarande morötter, persilja, ärtskockor och mera. Barbara hade snart nog deraf. Hon skulle hellre velat stanna qvar hos honom. Hon insåg nog, att då denne man nu var en annans make, hon ej hade någon rätt att hysa dylika tankar, men hennes hjerta envisades ännu med att vilja klappa för honom. — Hvad tycker vi om henne? frågade hastigt Barbara, som genom en sinnrik omväg fått tillfälle att tala om Isabel. — Mycket bättre än jag trott, svarade miss Carlyle. Jag hade i början föreställt mig, att hon skulle vara en anspråksfull varelse, som blott vill kokettera och spela förnäm. Långt derifrån, hon är okonstlad och älskvärd, och tyckes mig vara alldeles förälskad i Archibald. Då han är borta, är hon sorgsen och drömmande, och jag ser henne hvarje dag afvakta min brors ankomst, lika ihärdigt som en katt då han lurar på en råtta. Barbara, som just nu passerade förbi en rosenbuske, lutade sig ned för att plocka en ros, hvilken hon började under tystnad plocka sönder. — Det är bedröfligt! återtog hon plötsligt. Och huru tillbringar hon sin tid.