Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 1

— —— isens belägenhet hade på de tvenne dagarne mycket förändrat sig. Öfverallt sågs endast is. Det var lätt att finna det vintern nalkades. Tormometern stod 1 grad under fryspunkten och sedan den 25 Augusti hade det emellanåt fallit tät snö. Skeppets däck var betäckt af is, och tåg och segel så styfva att man knappast kunde manövrera dem. Skeppets sidor bekläddes af en tjock isskorpa och stora ismassor samlade sig kring skonerten. Den segolbara årstiden var tydligen till ända. Den 7 och 8 September borjade nordstormarne på aytt och temperaturen sjönk beständigt lägre, så att Hayes beslutade taga qvarter i Hartstrin Bay. Skonerten lades tör ankar 60 alnar från land och på 7 samnars vatten. Sedan manskapet haft en fridag började man anstalta för ofvervintringen. På kusten uppfördes en koja för att skydda lifsmedlen; skonertens lastrum förseddes med lämpliga inrättningar för att blifva en beqvam vistelseort för besättningen, och däcket fick ett brädtak öfver sig. Tre veckor förflöto innan dessa arbeten voro fullkomnade. Vinterhamnen som kallades Port Foulke var från alla sidor skyddad emot vindarne, undantagande från sydvest. Det af astronomen Sonntag på land uppställda observatorium angaf stationens geografiska belägenhet till 78? 17 41 nordlig bredd och 729 304 57 vestlig längd, eller 20 mil sydligare än Kanes vinterqvarter och på 90 mils afstånd derifrån. Hayes beklagade mycket att han icke med sitt skepp kunde tränga fram till en högre breddgrad och ännu mera att han ej kunde komma fram till vestkusten; men denna kunde ej nås med segelskepp. Vädret var hela vintern mycket stormigt. I följd häraf tillfrös vattnet i vinterhamnen först i mars månad, medan Haye hade hoppats att redan i oktober månad kunna i släde företaga exkursioner norrut, för att på olika punkter deponera lifsmedel till bruk under nästa vär. Astronomen Sonntag gjorde i november ett försök att nå hamnen Renssela och fann der, trots den rådande långa vinternatten, öppet vatten. Ehuru det ännu var tidigt på året, var dock isen i Kennedykanalen öfverallt skör, osäker och på sina ställen tillochmed smält. På ett stort öppet ställe såg man ett betydligt anal strandfäglar. Hayes var öfvertygad om att sen i Kennedykanalen brukade bryta upp tidigt på sommaren. I samma kanal hade Kane är 1854 öppet vatten sex veckor senare på året. Innan Hayes hann tillbaka till sitt skepp mistade han alla hundar utom sju som han innu hade qvar, och då isen omkring Cap Ohten åter kommit i drift måste han uppgifva ortsättningen af upptäcktsresan norrut under lenna årstid. De sex följande veckorna använde han att sätta skeppet i sjödugligt stånd, fsluta mätningar, som ännu ej blifvit färdiga, nställa magnetiska och andra iakttagelser, sama naturhistoriska produkter samt taga fotograier af landskapet och andra intressanta förenål. Den 10 juli bröt isen upp kring skepdtt och fyra dagar senare gick expeditionen ter till sjös. Efter mycken möda och många härda pröfingar hann man fram till södra sidan af Cap sabella. Hayes använde denna tid till att göa en utflygt till norra sidan af denna udde, ler han på en punkt af 600 fots höjd hade utigt öfver hafvet. Men han såg nu blott is fver allt. Att under sådana förhållanden föränga uppehållet i dessa regioner till nästa år, lå i alla fall ej dermed kunde ernås något reultat, motsvarande mot de stora utgifterna, var cke skäl, och Hayes lemnade derföre tillika ned det öfriga sällskapet scenen för sin verkamhet. Man styrde söderut och d. 14 aug. 861 landade man i Upernavik efter att ha rna ann SSA