Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 1

— — ——ö—ö— tur att kallt och med liknöjdhet afhora sädana upplysningar, hvilka oftast läta tviflet börja gro i hennes själ och drifva henne till att fråga sig sjelf, om hon verkligen och odeladt eger sin makes kärlek. Lady Isabel begaf sig, utan att säga ett ord, till salongen. Hon bar en dyrbar svart spetsklädning, så urringad, att hennes vackra hals och skuldror voro bara. Hon var denna dag skönare än någonsin, och då Barbara fick se henne så strålande med en drottnings hållning och skick, vände hon bort ögonen, för att ej låta andra märka de känslor af hat och afund, som upprörde hennes barm. Barbara var för sin del behagfull och förförisk i sin ljusblå eidenkladning. Kring sin hals bar hon den kedja Carlyle skänkt henne. Sällsamma tanke, som förmådde henne till att kläda sig på detta sätt! De stodo båda i fönsterfördjupningen och väntade på Carlyle, som kom uppför allsen. Han var snart framme vid slottstrappan och nickade åt dem båda med hufvudet. Lady Isabel kunde ej afhälla sig från att bli varse den rörelse, som Barbara rönte vid hennes mans ankomst. — Huru mår ni, Barbara? utropade advokaten då han inträdde i salongen och närmade sig miss Hare, för att trycka hennes hand. Ni har då ändtligen behagat infinna er! Jag trodde, att ni aldrig skulle komma och helsa på oss! Och du, min vackra gumma, fortfor Carlyle samt lutade sig intill sin bustru, huru mår du ? Isabel väntade sig en kyss, men Carlyle gaf henne icke. någon sådan, Kunde han väl det i Barbaras närvaro? Nej.