Göteborgsposten – 18 mars 1862, sida 1

plan för det geografiska sällskapet i NevYork, och det lyckades genom Henry Grinnels och andras gifmildhet att uppdritva en tillräcklig summa för utrustandet af en expedition, hvilken den juli afgick från Boston och i början af augusti nådde Upernavik, den yttersta platsen bland de danska kolonierna i Grönland (72? 407 n. b.) Hayes seglade d. 16 augusti från Upernavik, men blef af vindstilla hindrad från att fortsätta sin resa så hastigt som han önskat, så att han först d. 21 augusti anlände till Tessi Ursak. Här kom han i tillfälle att föroka antalet af sina ledsagare med tvenne danskar och en eskimåjägare, och kom dersutom i besittning af flere hundar, så alt han tillsammans hade 25 sådana. Den 22 afgick expeditionen, gynnad af en god vind, vidare mot norden och kom följande morgon in i Melville Bay. Nästa eftermiddag kl. 3 passerades Sabineöarne, hvarpå man styrde rak kurs mot Cap York, som nåddes kl. 5 e. m. Under farten genom Melville sund råkade man ej på någon is, och först några mil från Cap York mötte man en svag is, hvilken utan möda blet genomskuren at skeppet, som gick för fulla segel. Då Hayes anlände till Cap York sann han snart till sin stora glädje en flock af detta folk komma ned emot bugten. Skonerten lade bi och Hayers gick med flere ledsagare i land. Han igenkände en eskimåyngling, Hans, hvilken rymt från d:r Kane på dennes expedition. uglingeon igenkände äfven genast Hayes och bad att tå följa med på expeditionen. Han blef med hustru och barn, jagtredskap och tvenne hundar tagen ombord på skonerten, som derefter åter gick till segels. Följande morgon blef skeppet af stora ismassor, snö, tjocka och hög sjö tvunget att lägga bi på en dertill passande plats. Vinden lade sig snart, bimlen klarnade upp och den 27 på morgonen lyckades man att komma utom isen. Men halfvägs i sundet var vägen till den grad tillspärrad af ismassor, att det syntes omöjligt att komma igenom. En häftig nordvestlig storm bröt äfven lös. Man kastade ankar i en liten bugt och Hayes gick i land och besteg ett 1,200 fot högt berg som erbjöd honom en förträfflig utsigt. Isen såg ut att vara ogenomtränglig, men likväl ville man försöka. En ny storm utbröt dock, skonerten rycktes lös från sin ankarplats och fördes emot en grupp isberg, hvilka af stormen blifvit förda in i bugten och borttogo klyfvarbommen. Slutligen drets det illa skadade skeppet ut ur sundet, så att man måste söka lä bakom Cap Alexander. Sedan skadorna blifvit reparerade lopp expeditionan åter in i sundet, men då det vesterut ej fanns någon utsigt att komma fram genom isen, styrde man mot Littletonön, i hopp att finna någon lämplig genomfart mellan de längre upp liggande fasta isstyckena. Littleton-ön uppnåddes den 2 Sept., men då icke heller der syntes någon öppning i isen beslöt Hayes att arbeta sig fram längs kusten till Cap Hathenton, i hopp om att finna isen mera öppen der. Derigenom satte man dock skeppet på spel, och det kom ofta i kollision med 15 till 20 fots höga isberg. Härigenom fick skonerten naturligtvis svåra skador, och då slutligen äfven rodret krossades kunde man ej tänka på att fortsätta resan utan gick till ankars i Hartotrin Bay. En storm rasade nu i tre dagar mycket våldsamt. Den 4 September besökte Hayes på en hvalfiskbåt Little-ön och hade från ett 400 fot högt berg fri utsigt. Mot vest och sydvest möttes blicken af starka ogenomträngliga ismassor, men norrut längs kusten var isen lös och hopp fanns att kunna arbeta sig igenom den. Den 6:te blef det lugnt. Men