Göteborgsposten – 15 mars 1862, sida 1

vi ha i dag tyvarr den nakna sanningen att framlägga, neml. att såsom tillhörande denna vackra stiftelse, tillkommen i akt och mening att roa, förströ och lyfta sinnena, genom några inviders olyckliga högmod, egenkärlek 0. 8. v., qvarstå nu icke flera än 6 personer. Broderlighet, trihet, jemlikhet, hvart han J tagit vägen? — Det är en liten spegelbild or våra småstäders lif, hvilken bedröfligtvis alltför otta skimrar på deras horisont. i I Stockholm har under senaste tid varit godt om storartade nöjen. Bland dessa strålar naturligtvis såsom en stjerna ai första ordningen den stora maskeraden å kgl. slottet, å hvilken så mycket puder lär varit begagnadt, att högar derat, bokstafligen högar, försäkrar en korrespondent, uppsamlades dagen derefter. — Närmast i rangen torde de tablåer hafva varit, hvilka at den högre societeten gitvits å Mindre teatern ull förmån för det påtänkta sjukhuset för obotligt sjuka. Tablåerna skola hafva varit af en otverraskande vacker effekt. Mest omtyckta hatva varit Madonnan, som återgafs at fru Sack, född Berwald, samt Rebecka vid brunnen?, Rebecka återgitven en at mamsell Davidsson. — Så hatva de tre auktionerna å Ladugårdslandsteatorn äfven varit en rik kulla både ull torlustesse och läggande 1 dagen at storartadt intresse for skarpskytteiden. Bland den mängd lustiga episoder, som berättas från auktionerna torde förtjena omtalas foljande: Hvad är karaktoren 7, sporde auktionstörrättaren en mropare. Hederlig! blef det lakoniska svaret 1 detsamma penningsumman betaltes. ,Dalens söner al Worner? iuropades af kamreraren Werner; Lärobok i navigationskonsten inropades tör statsrådet Ehnomarks räkning at den bekante d:r Munck at Rodenchold, hvilken äfven för Strengnäs konsistorii räkning köpte en bok om S:t Simonismen. — Såsom bekant inropade kammarherren Roos at Hjelmsäter en liten roman för 1,000 rdr. Samme wan gat i samma vesva 35,000 rdr till vålgo:ande inrättuingar. Hr RB. är således på god väg att till något bättre auvända sim stora förmögenhet än då han vid förra riksdagen sökte understödja det mot sitt tall lutande riddarhuset, genom att vilja testamentera 100,000 rdr till detsamma, för au genom räntenckumelering om hundra år kunna halla tri taffel för alla adelsmän, hvilka ville bevista riksdagen. Etter den vår tillstundar, hvilken nedan 1 Paris gjort sitt inträde, torde det ej vara ur vägen aut lemna nägra små modeunderrättelser derifran jus för säsongen. Det är ege: med moden; den är i sjelfva erket ej annat an ett svängande hjul, en styr-ratt, som någon maktig hand sköter efter behag, hvilken dock etter någon vridning återkommer till samma punkt och medför lika mode. Nu sjunker krinolinen alltmera tillsamman, hatten drar sig allt längre fram öfver hjessan och står nu snart lika mycket i vädret som den gjorde på 1830-talet. Hvita spetskjolar med blått eller rödt taft under äro nu de mest gouterade för vårsäsongen. En sådan spetskjol med sina myriader bandrosor kostar visserligen såmycket som ett litet hus, men de rikas lyx skall ju vara de fattiges förtjenst: Det absurdaste synes dock vara, att damerna nödvändigt vilja tillkämpa sig mannens beklädnad. Först togo de hans kragar med halsduk, så hans vest, derefter paleton, vederbörligen vidgad nedåt, för det underbara plagget, zuavtröjan när kriget kom och slutligen manshattar at sympati för ungrarne, för att ej nämna de orientaliska bournus. Det fanns en tid, säger gammalt folk, då brokig klädsel ej var comme il faut, men den tiden ha vi sannerligen ej nu, och ett non-plusultra af mode-dam måste likna en sultaninna