Göteborgsposten – 15 mars 1862, sida 1

—— mr mm JV JM ——— —mun. För hvarje gång hon så betittlade Isabel, kunde Carlyle icke låta bli att rynka ögonbrynen. Han gjorde det nu äfven i det han temligen sträft underrättade sin syster om att han icke kunnat förr lemna kontoret. Han bogaf sig derefter i största hast till sitt rum. Isabel, som fruktade för miss Carlyles dåliga lynne, våägade icke stanna ensam qvar med henne, af farhäga för att någon scen skulle ifrågakomma, och skyndade att söka upp sin man. Men han hade låst till dörren innanför, så att hon måste vänta en stund derute. När han kom ut, fann han henne stå stödd mot väggen. — Hvad! Isabel, du var der? sade han till henne. — Ja, jag väntade på dig; är du färdig ? — Genast. Han bad henne stiga in, drog henne närmare intill sig och tryckte henne mot sitt bröst. Tidigt följande dagen egde en temligen stormig scen rum. Carlyle hade gifvit befallning om att spänna för vagnen, emedan han ville med sin hustru fara till kyrkan, då hans syster tvärt afbröt honom. l — Hvad tänker ni på, Archibald ? jag kan ej tålt någonting sådant. — Tåla, hvad? sade advokaten. — Att man använder hästarne på en söndag. Ja, min fru, tillade bon och vände sig till sin svägerska, jag är en from qvinna, jag! jag har lärt mig min katekes, och jag praktiserar den om söndagarne. Isabel började finna det obehagligt. Utsigten af en promenad till fots ända till St. Jude-kyrkan, isynnerhet un-!