Göteborgsposten – 15 mars 1862, sida 1

— — ———— ———5—— — Javisst. Man skulle tillochmed kunnat bära bort dig och stulit ditt hjerta ifrån mig. Men, Isabel, jag är ej sinnad att förlora dig. Jag vet verkligen icke, huru sömnen kunnat ofverraska mig. Jag lyssnade, i afsigt att vilja höra efter ljudet af dina steg. — Och huru har du användt din dag? sade han och började med henne vandra upp åt slottet till. — Jag vet icke. Jag har försökt det nya pianot, jag har sett på mitt ur, otålig öfver att visarne gingo så långsamt och af hjertat önskat att du skulle komma tillbaka. Vagnen och hästarne hafva anländt. — Ja, jag vet det, min vän. Har du varit ute och åkt? — Nej, jag ville hellre vänta på dig. Hon omtalade derefter för honom, att Marvel skilts från tjensten. Carlyle blef ledsen derötver, men uppmanade sin hustru att genast skaffa en annan i hennes ställe. Isabel underrättade honom då, att hon kände en ung flicka, som hade varit i tjenst hos lady Mount Severn och medan Isabel var der lemnat Castle Marling, emedan hon fann arbetet alltför hårdt och hade svag helsa. — Vi måste genast skrifva till henne, sade Carlyle. — Middagen har nu väntat i mer än en half timme, skrek miss Carlyle med sin gälla stämma. Derpå fortfor bon, plötsligt vändande sig till Isabel: — Jag trodde att någon olycka händt er, min fru. Hon envisades med att vilja benämna sin svägerska min fru, hvilken titel föreföll litet löjlig från en äldre svägerskas