Göteborgsposten – 15 mars 1862, sida 1

gator, trottoarer och oflentliga promenader äro rensopade och torra som på en vöndagsmorgon om sommaren: hvem som lif och anda har kan utan galoscher och pelsar gå ut alt mottaga honom. Det synes kanske tormätet, att redan i Mars månad hangifva sig åt den glädje och innerliga tröjd, som vårens annalkande skänker; men vissa tecken båda att ban verkligen ar i antågande. Så har ju hans budbärarinna lärkan under hela veckan lätit höra sig, och ej längt från staden har man observerat att myrorna redan utgått trån sina vinterqvarter och varit syoliga utanpå stackarne, hvilket etter kännares observationer skall vara ett säkert teckev till ati någon allvarsammare köld elier storre snöfall ej under denna. hälft at aret vidare kan riskeras. Så hafva de praktiske skeppsredarne äfven bedömt sakeno, och otverallt i hamnen rustar man för den återinträdaude sjöfarten. Liksom träden på landbacken, börjar äfven skogen at master på revieret att knoppas och utveckla sina väldiga blad för vinden. Ren srusta ångbåtarne, ren hopa sig vid skeppsbron bomullsbalar och kaffesäckar, åkare och schåare hafva fånt nytt hf och tullbetjeningen fullt upp all göra. Den första häritrån afgående ångbåt berötvade oss dock det älskliga klötverblad, som under haifannau vecka tjusat oss, vemligen syskonen Neruda, hvilka med Najaden i dag algätt ull Kopenhamn. Dess bättre hafva vi dock förhoppning att i nästa månad åter få se eller rattare höra dem; och som en ersättning, åtmiostone tor en del af den musikaliska allmänheten, hafva vi att i morgon förvänta hr Smetana, som med sm finaste touche säkrare, fast på långt när ej så omfångsrikt, lyckats tjusa, ja hvarsore ej forvrida. För att dock hufvudstupa kasta oss in på något mera materielt, kan man som ett godt tidens tecken inregistrera det intresse, som härstädes nu visat sig för musikaliska njutningar. Vi behöfva ej gå längre än till och med denna månads början, alltså 14 dagar, och under dessa har tyska operasällskapet gitvit 7 representauoner, syskonen Neruda 4 konserter, hvarull dessutom kommer skarpskyttekårens bal, således offentligt nöje nästan hvarje dag. Öiverallt har publiken räckt till, troligtvis dock ej utan uppoffring för mången familj, som varit talrikare. I många samhällen är dev endast musiken som sammanhåller de skilda klasserna tör att värdigt utgöra en kommun. Bland dessa räknade sig äfven Landskrona, hvilken stad bildadt en musikaliskt-dramatisk förening, bestående at medlemmar ur olika samhällsklasser, förenade genom konstens band. Men detta måtte dock hafva varit särdeles skört och med visshet svagare än kastskillnadens repulsiva kraft. Ty efter en af föreningens soirer föll man på den idsen att repartitionsvis intaga en sexa. Då fann sig noblessen generad at det öfriga sällskapet, smög sig ifrån det simpla folket och slog sig ned i egen hönskorg för sig sjelf. Spela och sjunga med dem?, sager en at stadeus tidningar, det fick då i Guds namn gå, men äta — aldrig! Så berättade för någon tid sedan bemälde tidning ryktesvis, men tillade dock: Då man känner, hvilken ovanlig och otroligt hög bildningsgrad noblessen härstädes eger, bör man genast veta, att hela historien hvilar på diktens basis. Icke desto mindre måste tidningen i ett följande nummer berätta: VI trodde ej att någon sanning kunde ligga i detta rykte, oaktadt vi, likaväl som andra, ha oss bekant, att småstadsarristokratien, förnämiteten och öfversitteriet här som annorstädes äro rikt representerade; men