Göteborgsposten – 15 mars 1862, sida 1

—— —— — ————— der den tryckande värme som nu rådde, var ej särdeles lockande; men hon vågade ej såra miss Carlyles religiösa skrupler. Hon vågade, der hon stod i fönsterfördjupningen lutad mot sin man, ej svara och sänkte sitt hufvud inför miss Carlyle, som satt i andra ändan af rummet med en bibel i handen. — Archibald, hviskade hon slutligen, jag tror att det icke skall trötta mig, om vi gå långsamt. — Bry dig ej om det här, hviskade Carlyle henne leende i örat; gör dig i ordning, vi skola fara kl. half 11. — Nå, skall hon gå? började miss Carlyle, då svägerden långa vägen till fots, det är dessutom alltför varmt och hennes helsa skulle kanske komma att lida deraf. Vi skola fara i god tid. John skall spänna för och vi skola vara framme vid kyrkan, innan gudstjensten börjar. — Är det då en glacebit ni gift er med, som fruktar för att smälta i solen? — Isabel, återtog Carlyle med lugn men mycket bestämd ton, Isabel är en fin och mycket ömtålig varelse, som jag lemnat mitt hjerta till skydd, och tänker hålla den ed om kärlek som jag svurit henne inför Gud min skapare. Han aflägsnade sig med dessa ord; och miss Carlyle, som var rof för den största häpnad, förde båda händerna till sina tinningar, liksom för att afhälla dem från att bulta för hårdt. Ett litet vackert ekipage körde fram till trappan, Isabel skan lemnat rummet. — Nej, genmälte advokaten, jag tänker ej låta henne gå : plats deri vid sidan af sin man, På halfva vägen mötte