Göteborgsposten – 14 mars 1862, sida 1

sök i månen, svarade han leende. Klockan är mer än nio, och jag har nu under en hel månads tid ej en enda gång varit på mitt kontor. Tårarne stego upp i hennes ögon. — Jag skulle anse det vara en stor lycka för mig, om jag alltid hade dig nära mig! återtog hon. East Lynne utan dig skall ej längre vara East Lynne! — Jag skall ej lemna dig, utan när jag är tvungen dertill, min vän, sade han. Kom nu med mig, så skola vi gå ett slag genom parken. Hon sprang efter sina handskar, hatt och parasoll. Carlyle väntade henne i förstugan, och när hon var i ordning, aflägsnade de sig arm i arm. Carlyle begagnade sig af detta tillfälle, då de voro ensamma, för att tala om sin syster. — Hon önskar bo hos oss, sade han, men jag vet ej, om jag bör samtycka dertill. Jag tror å ena sidan, att hon skall kunna bli af nytta och befria dig från hushållstråket ; men å andra sidan synes det mig, som om vi kanske skulle bli lyckligare utan henne. Isabel rönte en smärtsam känsla vid tanken på att alla hennes handlingar skulle ständigt, hvarje dag kontrolleras af denna megäras illvilliga blick. Men hon var dock alltför god, mild, undergifven och äfven försigtig, för att vilja såra andras känslor. Hon gjorde derföre inga invänningar utan nöjde sig med att uppmana sin man till att i detta fall följa sin egen önskan. — Isabel, sade Carlyle till henne med ömhet, det är ej min äsigt, utan din som jag vill höra. Min enda önskan i