Göteborgsposten – 14 mars 1862, sida 1

——— ä—— — —— sa floder flytta genom staterna Tennessee och Kentucky innan de förlora sig i Ohio. På deras vatten skulle följaktligen en infallande fiende kunna tränga in i hjertat af förstnämnda stat, och Tennesseefloden är verkligen segelbar ända ned ull Florence i Alabama. kn del af Cairoflottan skickades också uppför Uhiofloden samt in i de bäda bifloderna, och starka truppdivisioner af vestra armeen började att på samma gång som denna flottilj intränga i den hittills oåtkomliga staten Tennessee. Denna trupprörelse har blifvit krönt med fullkomlig framgång. Den första segern vanns vid Fort Henry. Den följande, som var ännu större vanns, såsom bekant, vid Fort Donnelson. Sydstatstruppernas atsigt var att stänga vägen tor fienden och till detta ändamål befästade de sig för tillfället i lämpliga positioner. Fort Henry, som låg vid Tennessecefloden, just på statens norra gräns, var ingenting annat än helt enkelt en jordredutt, bestyckad med 37 grofva kanoner. Måhända hade syd staterna underskattat sin fiendes styrka och trott att dessa befästningar skulle hejda hans framryckande. Huru som helst, intogs dock tästet med största lätthet. Kanonbåtarne nedsköto det på mindre än en timma och innan landtrupperna hunnit fram uwll stället. Etter denna framgång gingo unionisterna i en östlig riktning från Tennessee till Cumberlandfloden. Vid staden Dover gör denna flod en plotsiig krökning mot norr och flyter parallelt med samt på ringa afstånd från Tennesseefloden. 1 närheten af Dover hade man uppbyggt Fort Donnelson — ett täste med vida större anspråk än Fort Henry. Här hade sydtrupperna gjort stånd och uthärdade fiendens anfall med största ihärdighet. Betästunngsarbetena voro mycket vidsträckta, garnisonen stark och de der förvarade militäriska förråden ovanligt stora. Der tyckes likväl hafva varit stor brist på artilleri, ty blott 17 grotva kanoner berättas ha blifvit tagna. Resten hade varit blott fältpjeser. Under tre dagars tid höll emellertid fastet ut mot kanonbåtarne och de belägrande, tills det slutligen uppgafs. Det är tvifvelaktigt om sydtrupperna kunna göra stånd en tredje gäng innan de på sitt återtåg hinna tll Nashville, sjeltva sätet för soderns kongress. Såsom det ser ut torde derfore Tennessee, ätminstone till en tid, bhfva förloradt tör sydstaterna. Inträffar detta, förloras äfven på samma gång Kentucky, hvilket ej länge kan bibehållas, nall en segrande arme står i dess rygg. Möjligen kunna äfven dessa tilldragelser forsvaga sydstaternas position i Virgmien, och man berattar redan att nordtrupperna vinna terräng i Missouri. Läsaren skall emellertid, efter hvad vi förut sagt, lätt finna att dessa eegrar, huru fullständiga de ock må vara, likväl endast kunna förskaffa norden besittningen at gränsstaterna. be skola komma under nordens herravälde i stället for under soderns, och detta är allt. Söderns egentliga territorier äro fortfarande oberoende och arbetet med de affallna staternas underkufvande har ännu ej börjat. Nordtrupperna hafva efter tio månaders krig blott lyckats att placera sig der, hvarest alla väntade att få se dem vid krigets början. De stå nu på granserna till de stater som förkastat ett förbund med dem, och de måste begynna det svåra arbetet att underkufva ett land med oerhörd utsträckning och bebygdt af ett fiendtligt och forbittradt folk. Man kan knappt ens antaga att de vunnit en säker basis för blifvande operationer, ty ehuru Tennessee ej är afgjordt stämdt för sydstaterna, så är det visserligen icke heller uteslutande unionistiskt, och det troliga är att nordtrupperna, ifall de öfversvämma denna stat, bli