Göteborgsposten – 14 mars 1862, sida 1

— Underrätta miss Carlyle om, att jag icke kommer ned mera i afton, sade advokaten. — Hvad han är god! tänkte Isabel inom sig. Dagen efter var lady Isabel Carlyle redan i kamp med de svårigheter, som hennes nya ställning erbjöd. Vid frukosttimmen gick miss Cornelia i matsalen, klädd i denna underliga drägt, hvarom vi redan förut haft tillfälle att göra en antydan, Straxt derefter kom Carlyle med sin hustru, som bar en mycket vacker half sorgklädning med stora svarta bandrosor. — Jag får önska er en god morgon, min fru, och jag hoppas, att ni sofvit godt? utropade miss Carlyle, då hon fick se sin svägerska träda in. — Jag tackar, mycket godt, svarade denna och tog plats vid ena ändan af bordet midtemot miss Carlyle. — Om ni så önskar, fortfor Cornelia, skall jag sjelf slå i kaffet, på det ni icke må ha något besvär. — Jag tackar så mycket, genmälte Isabel. Miss Cornelia gjorde les honneurs vid frukosten med högburen panna och rak hållning. Mot slutet af måltiden kom Peter och tillkännagaf att slagtargossen väntade derute på befallning. Miss Carlyle såg med en elak mine på lady Isabel, som ej visste hvad hon skulle svara, emedan hon aldrig haft med sådant att göra. Hon var fullkomligt okunnig om huru mycket kött som kunde behöfvas för ett sådant hushåll som hennes, och hon gjorde inom sig den frågan, om hon skulle låta skrifva in en oxe i kontraboken, som hon nu första gången höll i sin hand. Miss Carlylees hånfulla blick förvirrade henne alltmer och mer och hon förmådde snart