Göteborgsposten – 14 mars 1862, sida 1

norra gräns en posltion, hvilken den intill närvarande tid försvarat mot nordens hela styrka. Denna syuarmsene ställning skyddade norra och södra Carolina samt betrygsade alven de ofriga sydstaterna mot en invasion. Under tiden törsvarade andra secessionstrupper Kentucky och Missouri och voro der minst sagdt jemngoda med sina motståndare, så att de vestra sydstaterna voro skyddade lika väl som de östra. Arkansas och Tennessee blefvo på detta sätt lika oåtkomliga tör nordtrupperna som Alabama och Georgia. Anda hiwvills såg det verkligen ut, som skulle de atfallna svaterna ej blott lyckas att eröfra ont eget oberoende, utan äfven draga med sig gransstaterna och för sig vinna dessa stora områden. Det var utan tvifvel denna möjlighet, som förmådde norden till så törtviflade ansträngningar. Unionisterna kunde finna sig vid att goltstaterna affollo, men en union utan gränsstaterna skulle ej vara någon union alls. Forlusten at Virginien skulle på ett ställe reducerat nordstatsunionen till en bredd at mindre an 100 miles. Förlusten af Missouri skulle utestängt unionisterna trån en ofantlig landsträcka i vestern, och deras land skulle med ett ord sagdt blitvit inklamdt och på alla sidor omgifvet af de rivaliserande stater. Detta var en framtidsutsigt som nordstaterna ej kunde vara belåtna med, och de hafva med otrolig ihärdighet, tastan tills för kort ud sedan med liten framgång, kämpat tör att förhindra en dylik utgäng atsaken. I Virginien misslyckades de helt och hållet i sina törsök att gonomtränga sydstaternas hnier. I Kentucky och Missouri varv krigslyckan omvexlande ända till slaget vid Mill Spring, utan att norden kunde vinna någon framgång som förmådde gifva ett annat utseende ät sakerna i allmänhet. I nyssnåmnde stater utkämpades emellertid de strider som föreföllo. Sjoexpeditionerna taga vi ej med i räkningen, ty de voro utan verklig vigt. Det var i Virginien, Kentucky och Missouri som krigets verk skred långsamt framåt utan att oroa hvarken de stater som i egentlig mening tillhörde södern eller dem som uteslutande voro unionistiska. De krigförande möttes i gränsstaterna och det var om dessas besittning man stred. Under en lång tid upptogo armekårerna i Virgimen, utgorande nordens hutvudstyrka under befal af de tornämsta befälhafvarne, nästan uteslutande verldens uppmärksamhet, och man tog jemforelsevis föga notis om de olika och af hvarandra oberoende strider i Vestern om hvilka man hade att berätta. Man hörde att generaler tillsattes, förflyttades och afsattes; städer intogos och utrymdes, och tillfälliga strider upphöjdes den ena dagen till slagtningar, för att den andra sjunka ned till skärmytslingar. Den första tråftningen af någon vigt var slaget vid Mill Spring, i hvilket en af sydstaternas befälhafvare oförsigtigt inlät sig och som slutade med ett olyckhgt nederlag. Skådeplatsen för deuna aflär var belägen nära sydostra gränsen af Kentucky, men vid den tiden pägingo afven vigtiga operationer vid denna stats motsatta sida. Kentuckys norra gräns bildas af Ohiofloden, hvilken vid Cairo faller 1 Mississippi. Vid denna punkt hade stora förberedelser blitvit vidtagne af nordstaterna, hvilka utrustat en flottilj med afsigt att låta den gå utför floden och tränga fram genom söderns landsträckor — kanhända till New-Orleans. Detta djerfva förslag öfvergass försigtigtvis, men norden upphörde aldrig att betrakta Cairo som en lämplig utgångspunkt för vidare operationer, och det är från denna punkt, som unionstruppernas senaste framgångar kuuna spåras. Kort innan Ohiofloden vid Cairo förenar sig med Mississippi, upptager den tvenne stora bifloder — Tennessee och Cumberland. Des— ppeeemee—— LL scr LL