Göteborgsposten – 14 mars 1862, sida 1

— ———— ————— ej längre hålla kontenansen. Peter väntade alltjemt vid dörren. — Säg till, Peter, att han bär hit någonting att steka eller koka, stammade hon slutligen, utan att egentligen veta, hvad hon sade. Fruktan för att bli löjlig, gör stundom en blyg till öfverdrift, och det var derföre lady Isabel med sakta och nästan ohörbar stämma uttalat dessa ord. Archibald, som var nära nog lika stark som hans hustru i konsten att leda ett hushåll, upprepade med stor aplomb den befallning, Isabel nyss gifvit. Detta var för mycket för miss Carlyles öron. Hon sprang upp från stolen och sade, vänd till lady Isabel: — Vet ni då icke, att detta ej är någon befallning, och att den endast skall bli en svårlöst gåta för slagtaren ? Skall jag lemna de nödiga befallningarne för hushållet i dag? — Af hjertat gerna! sade Isabel, som kände sig lättad från en tung börda; jag förstår mig ännu blott litet på hushällsangelägenheterna. men jas skall nog lära mig. Cornelia vände henne, i stället för att svara, ryggen och gick med stolta steg ur rummet. Lycklig som en fogel, hvilken man nyss släppt lös ur buren, skyndade lady Isabel fram till sin mau. — Har du slutat din måltid, Archibald? inföll hon. — Ja, mitt barn, sade han och tömde i ett drag det kaffe, som han ännu hade qvar i koppen. — Vill du göra en liten promenad? Han steg upp, slog sin arm kring hennes smärta lif och såg henne varmt i ögonen. — Du skulle lika gerna kunna bedja mig göra ett be