Göteborgsposten – 13 mars 1862, sida 1

— —— Några ord i en rigtig fråga.) Till Red. af Göteborgs-Posten. Den ortodoxe tror på bibeln, emedan det är hans ötvertygelse, att denna bok innehåller den enda riktiga lösningen at lifvets högsta frågor. Han tror vidare på den inom svensk-lutherska kyrkan lagstadgade uppsattningen af den heliga urkunden, emedan han är ofvertygad derom, att denna uppfattning är den riktiga. En annan tror e på bibeln, ej eller på den svensk-lutherska uppfattningen at densamma, emedan han, kanhända efter inre sonderslitande strider mellan de ärfda begreppen och de sig småningom utvecklande egna, kommit till motsatt öfvertygelse. Den förre kan lika litet som den senare med ovedersägliga bevis ådagalägga, ait hans ofvertygelse ar den enda riktiga. Hos ingendera är öfvertygelsen beroende at den fria viljan, ty ingen kan säga till sig sjelf: detta skall du tro och detta skall du icke tro. Ehuru mången, vare sig af räddhåga eller skrymteri, talar annorlunda än han tänker, är det likväl för den innerliga, varma ötvertygelsen ett oafvisligt behof att uttala sig: hvarat hjertat fullt är, deraf talar munnen. Om sålunda den ortodoxe personligen fördömer och förtöljer den enligt hans åsigt vilsetarande, handlar han uppenbarligen i strid mot allt, hvad förnuft och kristlig kärlek fordra. Om han at sin ställning i sambället ålägges, att anklaga eller döma en samhällsmedlem, hvilken genom sina yttrade meningar uppträdt som förbrytare mot statens lagar, bör han uppfatta denna sin embetspligt såsom en sorglig nödvändighet och utöfva den med suckan och ej med fröjd. Ty om han också ej af sig sjelf inser det fornustsvidriga och kärlekslösa derutinnan, av samhället för åsigter, stridande mot dem, hvilka i en viss tidpunkt omsattats och lagstadgats af de fleste eller inflytelserikaste af dess medlemmar, förföljer och bestraffar individer, hvilka tör öfrigt ej genom sina ur de afvikande åsigterna härflytande handlingar uppträdt fiendtligt mot staten eller enskilda — om han ej at sig sjelt inser det förnuftsvidriga och kärlekslösa i ett sådant förhållande, måste likväl hans förstånd väckas till sundare tankar och hans bjerta röras till menskligare, kristligare känslor, då han tager i betraktande de hjerteolitande, tragiska slut, som så ofta framgått ur konflikten mellan statsreligionerna och den enskildes afvikande öfvertygelse. Han erinre sig blott följande: Sokrates uppträdde med laror, hvilka enligt myndigheternas öfvertygelse inneburo ett fornekande at gudarnes och sälunda ett grott brott mot statens lagar. Ehuru han sjelf sökte bevisa motsatsen, blef han at laga domstol dömd att tömma giftbägaren. Lagen var Judarnes statsreligion. Jesus Kristus — vi betrakta honom här endast ur historisk synpunkt — uppträdde, enligt egen utsago, ej för att upphafva utan för att fullkomna ,,lagen. Judarnes skriftlärde, de yppersta exegeterna, statsreligionens laglige väktare och målsmän betraktade honom deremot såsom en fiende till statens religion och dömde honom följaktligen till korsets död. Huss ansåg katolska kyrkans inrättningar och uppfattning af bibeln i många fall uppenbart strida mot Kristi lära och mening. Han uppträdde med den innerliga öfvertygelsens hela värma och frimodighet mot det herrskande kyrko) Insandt från landsorten. Red. af G.-P.