Göteborgsposten – 13 mars 1862, sida 1

Marvel, kammarjungfrun, som genast började kläda af sin matmor. Marvel iakttog en olycksbådande tystnad. Af hennes läppars häftiga rörelse kunde man dock lätt se, att det kittlade i tungan, och att hennes dåliga lynne ej begärde någonting hellre än att få brista ut. Marvel hade tusende skäl att beklaga sig, ty hon ansåg sig vara sämre behandlad än någon af de andra tjenarne. Alltsedan bröloppsdagen, hade hennes missnöje endast tilltagit allt mera. De nygifta hade glömt att, såsom det vanligen brukar ske, städja en lakej, för att passa upp henne under resan. — Första felet! Nu kom hon in i ett hus, der det endast fanns en mycket ringa tjenarepersonal — ingen hushållerska, ingen hofmästare, kortligen, intet af hvad som brukade finnas hos höga herrar eller rika patroner. Än mera, hon hade nyss varit i häftig träta med miss Carlyle. Hon befann sig nemligen i vestibulen och ropade der med hög röst på någon, som skulle komma och hjelpa henne med att bära upp en liten kappsäck, i hvilken fanns lady Isabels toilettschatull, då miss Carlyle plötsligt visade sig och befallte henne att sjelf bära upp kappsäcken. Marvel blef ytterligt ond och skulle säkerligen kastat kappsäcken i hufvudet på den gamla mamsellen, om man icke underrättat henne om, att denna vara svägerska till hennes egen matmor. — Önskar ni någonting mera, mylady? frågade hon, efter det hon hjelpt lady Isabel med att taga på sig sin nattrock och satt ett par skinnfordrade tofflor på hennes fötter. — Nej, ni kan gå.