Göteborgsposten – 12 mars 1862, sida 1

— IIvad vill ni säga dermed, sir? afbröt grefven. Isabel misshandlad och olycklig! — Ja, mylord, och tillochmed slagen! tillade han. Grefven stod orörlig och liksom förstenad med blickarne oafvändt fästade på advokaten. — Jag har fått veta det, jag får tillägga det, genom er lille sons berättelser och pladder. Isabel skulle säkerligen ej talat om det för mig. Men när gossen väl öppnat munnen, kunde hon icke motsäga honom. Kortligen, hennes hjerta var för mycket brutet, hon var alltför nedslagen, att vilja försöka neka. Jag rönte djup harm, Inom mig uppvaknade en oemotståndlig önskan att rycka henne ur sin grymma belägenhet och föra henne dit, der hon kunde finna tillgifvenhet och lycka. Det fanns blott ett medel att lyckas häri, och detta medel har jag försökt. Jag bad henne samtycka till att bli min hustru och återvända till East Lynne. Grefven började så småningom vakna upp ur sin förvåning. — Hade ni, frågade han, då ni den der dagen kom till mitt, icke någon afsigt att framställa er begäran om Isabels hand? — Jag tänkte alls icke derpå. Allt detta skedde oförberedt, och endast de omständigheter, hvari jag befann mig, drefvo mig derhän. Grefven gick med stora steg af och an i rummet i hög grad skakad. — älskar ni henne? sade han helt tvärt.