Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 3

Han IIILHLIDLETTLOTAHATIngen Inbranade I TULIn, och derföre har naturligtvis den frågan uppstått, om ministeren Ricasolis afgång icke bragt både Italien och Rom i en sådan ställning, att anmärkningen om Italiens öfverdrifna fordringar borde förändras. Denna fråga har ock mycket riktigt väckts af grefve Bourqueney, f. d. franskt sändebud i Wien. Journ. des Debats yttrar härom: Grefve Bourqueneys anmärkning var riktig. Fastän vi sakna upplysningar, för att redan nu värdera den verkan, som ministåren Ricasolis upplösning skall frambringa i Italien, måste det dock medgifvas, att grefve Bourqueneyis gamla diplomatiska erfarenhet och öfverbliok icke svikit honom, då han antog att hans kolleger i utskottet mojligen icke skulle ha fort samma språk efter ministåren Ricasolis upplösning som före densamma. Men fastän senaten med talrika bifallsyttringar mottog Bourgueneyis korca betraktelser trodde den likväl icke det vara tid, att förändra hvad som stod. Om Billaults officiela yttrande angående nödvändigheten af att behålla qvar den franska besättningen i Rom, hvilket yttrande blifvit helsadt med välbehag af de flesta, men kritiseratsj af de mera liberala parisertidningarne, — yttrar samma blad bl. a. följande: Ministern förklarade med ett visst sjelfbehag, att han ensam hade rättighet att tala i regeringens namn; att han allena var den kejserliga viljans tolk; att han ensam fått i uppdrag att denna dag försvara henne. Man visste redan, åtminstone i hufvudsaken, hvad Billault skulle säga, då han i förra mötet i sitt svar på prins Napoleons tal förklarade, att trupper skulle qvarstanna i Rom. Det är i sjelfva verket status quo som han försvarat, men utan att dölja för sig sjelf, hvilka svårigheter den innefattar, eftersom den har så många olika motståndare emot sig. Det tyckes som om Billault velat utveckla hela kraften al sin bevisningskonst, för att visa, act det är lika svårt att qvarstanna i Rom som alt lemna denna stad. Hvad säger han i första afdelningen af sitt tal: Den hållning, vi välja, är den, som består i att af det sunda förståndet, af tiden och Försynen vänta den lösning, som en dag skall komma; vakten Eder för att tvifla derpå! Och hvad säger han i slutet? Det är ej bra att vänta i fråga om den verldsliga makten; det är en stor oklokhet. Ligger det icke en stor motsägelse, vi vilja icke säga mellan början och slutet af Billaultis tal, utan mellan den filosofiska grundsats, som uppställes i början, och den, som uppställes i slutet af hans tal? Ministerförändringen i Italien synes nu beteckna en i landets inre angelägenheter förekommande svängning från högra centern till den venstra. Derigenom underlättas regeringens samverkan med Garibaldi, hennes inflytande på rörelsepartiet, hvars tendens i inre frågor är demokratisk, och på massan af befolkningen, för hvilken Ricasolis byråkratiska system icke tyckes ha varit särdeles behagligt. Men den nya ministeren lider dock af samma brist som ministeren Ricasoli. Ratazzi ville nemligen först hafva sicilianaren Cordova till inrikesminister. Men C.,, hvilken är en lysande, snillrik talare och mycket smidig samt tros ha varit den mest verkande fjedern vid störtandet af Ricasoli, är ej omtyckt af allmänheten, och man började derföre högt uttala sig mot detta val af inrikesminister; hvarföre Ratazzi slutligen lemnade undervisningsministers-portföljen åt Cordova och sjelf tillsvidare öfvertog, i likhet med hans föregångare, äfven inrikesportföljen, eller just den som bäst kräfver sin egen man. Det tros dock att Farini skall ingå på att öfvertaga den. — Enligt franska tidningen ÅPatrie utgöra hufvudpunkterna i den nya ministerens program följande: Ini landet en fast politik, som är i stånd att motsätta sig de hemliga sällskapernas bemödanden. I den yttre politiken skall den motsätta sig agitationerna i romerska frågan, hvilken endast kan ordnas på fredligt sätt och i öfvorensstämmelse med Frankrike; i afseende på den romerska frågans diplomatiska lösning skall ministeren vid alla europeiska kombinationer taga initiativet. — Nog skulle franska regeringen vilja ha ett sådant program, men ingen Ratazzi kan hejda den rörelse som nu otvetydigt eger rum öfver hela Italien; han kan endast leda den i rätta spår genom att samverka med densamma. Konung Victor Emanuel, med marinministern Persano och krigsministern Petitti (Cialdini har ej inträdt i ministeren), har blifvit med den största hänförelse emottagen i Milano. Bref från Verona berätta, att Österrike förstärker sig vid Po. Ett befästadt läger skall upprättas vid Polesina och man skall blott på dessa arbeten använda ungefär tio millioner franes. General Benedek har erhållit de strängaste tillsägelser att noga bevaka gränsen.