Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 1

karne gingo der i sina panacherade jackor liksom lakejer. Att jag icke då visste att dessa tjenare ej voro Carewes utan Archibalds ! Barbara teg. — Jag skall gå dit och skicka bort följet, och jag skall sjelf slå mig ned på East Lynne, och jag skall hyra ut mitt eget hus som det står. Med vår prinsessas extravaganta vanor skola våra utgifter bli för stora, att tillåta oss ha tvenne hus. Det vore just ett vackert hem Archibald skulle få, om hushållet skulle skötas af denna okunniga, juvelbehängda och lockiga flickunge! — Men tror ni, att hon skall tycka om det? — Hon måste väl! genmälte miss Carlyle. Och nu, sedan jag meddelat er nyheten, Barbara, vänder jag tillbaka hem. Jag skulle heldre velat kommit hit och tillkännagifvit för er, att han låge i sin likkista. — Är ni väl säker om att ni icke är svartsjuk ? frågade Barbara, drifven af någon obestämd impuls att yttra dessa ord. — Kanske jsg är det, svarade Cornelia sträft; hade ni uppfostrat ett barn såsom jag uppfostrat Archibald och ni icke älskat någonting här i verlden så mycket, skulle ni kanske äfven vara svartsjuk vid upptäckten af att han ej hyser mer än en kall likgiltighet för er och att han vid sig fästat en ung qvinna, som inom ett nu är i hans ögon mera än ni någonsin i hela ert lif varit det för honom.