Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 1

dat bort till lombardiska valplatserne, skulle den icke då hatva åtlydt en stor herrskares röst? Men huru stå sakerna nu? Rom är i våra händer, och vi kunna afgöra romerska frågan. Italiens lugn beror i större eller mindre grad af Frankrikes hållning i denna tråga. Stanna vi qvar i Rom, skall agitationen antaga farligare proportioner. Hvem skall förstöra den italienska enheten? Antingen Osterrike eller vi. Jag vill icke göra Er den fornarmelsen, att insinuera det Ni skulle onska en österrikisk intervention. Nej, jag vet att akta mina motståndare, och vi äro alla fransmän. Men det måste göras slut på denna situation, det är en politisk nödvändighet; ty den är olidlig för Italien, för Frankrike, för Europa. Vi måste dämpa agitationerna, och dertill finnes blott ett enda medel: Roms utrymmande. Ettor det Larochejaquelin hånfullt afbrutit, slöt prinsen med soljande ord: Då påtven står ensam midtemot Romrarne, skall han fatta ett beslut. Lemnar han Rom, skall detta onekligen vara en olycka och en börda för samvetet, men jag är öfvertygad om, att vi snart skola befrias från denna börda. Historien lär, att den romerska kurian vet att finna sig i den tvingande nödvändigheten, men att den endast gör det, då nöden verkligen stär för dörren. Då vi i all vördsamhet, men med eftertryck ullkännagifva värt beslut, skall man finna sig 1 nödvändigheten. Jag uttalar derföre den onskan, ate kejsaren skall höja sin stämma, all han skall fatta ett afgörande beslut, — det är hög tid, ty frågan är fullmogen. Jag hyser oinskrankt förtroende till den kejserlisa regeringen och talar här icke för morgondagen utan för framtiden, oafsedt, att hrr regeringskommisssarier kanske skola desavouera mig. Hvad makt ligger derpå! Jag är öfverySad om att den nalionska frågan skall bli ost i Ötverensstämmelse med enhetsiden, att osningen under Napolen III måste utfalla på samma sätt som under Napoleon I, nemligen så, att det andliga väldet skiljes trån det verldsliga, och att den store kejsarens anda och genius må leda hans efterföljares beslut.