Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 1

A —k—w — i Frankrike. Derefter meddelade prinsen utdrag ur gesandternas berättelser under restaurationen, bland hvilka Chateaubriands depescher utmärkte sig. Dessa aktstycken skulle samtliga bevisa det pastaendet, att hvarje förbättring af det romerska regimentet är omöjlig, och att tillochmed hvarje tanke på en förbättring är en omöjlighet. Efter det prinsen derpa skizzerat händelserna sedan Roms besättande af franska trupper och visat, hvilka offer Frankrike bragt påfvedömet, utan att för dessa ha erhållit det ringaste annat än: Vi afvakta edert nederlag, och vi skola drifva allt igenom, om j ären entaldiga nog att vilja upprätthalla status quo-, öfvergick han till frågan, om Rom är nödvändigt för Italien. Italiens enhet utan Rom är icke någon enhet. Sjelfva mina politiska motståndare skola medgilva mig, att det italienska folket utmärkt sig genom måtta och lugn. Men fråga äfven de lugnaste, de mest aterhällsamma italienare, de skola alla svara Er, förutsatt att de tro på Italien, att den nuvarande situationen är ohållbar, att den endast är en öfvergängsperiod. Visserligen säger man: Rom tillhör icke romrarne och icke italicnarne: det är ett slags gemensam egendom för hela den katolska verlden! Men detta är ett politiskt kätteri, som icke håller streck inför kritiken, och det skall hvarje statsman, som blått i 24 timmar studerat denna fråga, medgifva mig. Kyrkostaten är så litet ett katolskt fideikommiss, hvilket den ene påtven mäste lemna efter sig till den andre, att tvärtom vid Wienerfreden trenne protestantiska och en schismatisk makt medverkade vid dess bildande. Man måste vara temligen inskränkt för att kuuna tro, det kyrkans verldsliga besittningar utgöra en gudomlig institution och äro, så att säga, nedfallna från himlen med samtliga gränsbestämmelserna föreskritna af Evangeliet sjelft. Nej, Rom kan icke göra anspråk på att vara något undantag. Jag fattar fullkomligt, att kyrkofurstarne kanske glömma sin senatorskarakter för att blott tänka på sin purpur, och salunda sätta päfvens verldsliga, makt öfver allt. Men detta är ett känslans och icke föreståndets argument. Jag vänder mig derföre icke till Er med mitt svar, utan till den allmänna opinionen. Den påfliga regeringen har samma karakter som alla andra regeringar; romrarne hafva samma rättigheter som milaneserna och piemonteserne, och begagna de sin rättighet till att fördrifva sin suverän, skulle de ej göra annat, än hvad andra redan gjort före dem. De skulle icke göra annat, än hvad befolkningarne i Belgien och Italien hafva gjort, och Europa har erkänt, att de hade rätt dervill. Italiens enhet är en gammal ide; alla Italiens stora män sedan 13:de århundradet hafva traktat efter ett förendt Italien, Om Napoleon I gäller detsamma, och Napoleon III.:s handlingar beherrskas kanske mot hans vilja af den italienska enhetsiden. Då kejsaren gick till Italien, förklarade han, att ltalien skulle bli fritt till Adriatiska Hafvet och återgifvas åt sig sjelf. Hvartöre ger man icke Italien nu den lilla landsträcka, som det saknar för att vara fritt, nemligen Rom och det romerska området? Man skall invända, att italienarne ju äfven sakna Venetien, men denna invändning kan jag icke taga for giltig. Ihågkommen, att våra trupper icke stå i Venetien. Stode de der, i Mantua och Verona, skulle vi lika ettertryckligt fordra, att dessa besittningar skulle återlemnas till italienska enheten. 1 sin milanesiska proklamation säger kejsaren till italienarne: Varen i dag soldater! i morgon skolen j vara ett stort lands fria borgare! Kan enhetsiden uttryckas mera tydligt och bestämdt? Om Roms befolkning med ett gevär i ena handen och deuna proklamation i den andra år 1859 skyn