Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 1

— Gitt med en annan! Gift med en annan! mumlade hon, i det hon gick ned för trappan; och denna andra, det är hon! Ah, mod! förställning! kommen mig till hjelp ätminstone inför hans syster! Tack vara sin energiska vilja, hade hon lyckats gifva ansigtet ett strålande uttryck, och då hon åter inträdde i salen, hade hon ett leende på läpparne. Miss Carlyle återtog utan dröjsmål, liksom för att taga ersättning för den tystnad, som under några minuter varit henne ålagd. — Jag skulle, lika säkert som att vi två här befinna oss tillsamman, sökt skaffa mig emot honom intyg om att han vore rubbad till sina sinnen, om jag vetat af detta på förhand? Det skulle varit bättre att hälla honom instängd som en vansinnig under ett par år, än att fördraga, det han är fri och begår sådana här extravaganser. Jag trodde aldrig att han skulle gifta sig, jag har varnat honom för ett sådant steg, alltsedan han gick i kolt. — Det är en olämplig förening, sade Barbara. — Ja, den är lika litet passande, som föreningen mellan den sköna och vilddjuret i våra sagor! Hon, en skönhet af hög börd, van vid att föra ett storartadt lefnadssätt, att slösa bort penningar på juveler, fester och grannlät; och han en ... en riktig björn, lik vilddjuret i sagan. Om Barbara varit mindre olycklig, skulle hon gapskrattat af hjertans grund. — Jag har fattat ett beslut, fortfor Cornelia. Jag far i morgon till East Lynne, och jag afskedar de sprättiga tjenarne. Jag var der i lördags, och då fanns der trenne fina mamseller utstyrda i vackra musslinsklädningar, och karlslo