Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 1

— — ska presterskapet ingenting vill göra, och att det bestämdt förklarat sig motvilligt.) Hvad följer häraf? Att det romerska presterskapet lugnt begagnar sig af våra stridskrafter till fördel för sin verldsliga makt, medan det lika lugnt ej bryr sig det ringaste om våra rad. Det väntar, och i denna väntan ligger dess styrka. Hvarför: Det hoppas icke, att Frankrike skall hjelpa det med att återeröfra den förlorade egendomen ; dertill änner det för väl stämningen inom Frankrike och vet för väl sin egen svaghet. Men det tänker: vi vilja förblifva i status quo; vi skola ständigt halla agitationen i Italien vid makt; det skall nog komma ett ögonblick, då storm inträftar; då, när Italien och kanske äfven Frankrike blifva slagna, då kan en främmande här återeröfra åt oss vara stater! Det ligger klart i dagen; man hoppas på Österrike och detta stärker presterskapet i dess motstånd. Detta non possumus kastar det blott i ansigtet på dem, som råda till koncessioner; men så snart nödvändigheten infinner sig, skall det ej mera tänka på sitt non possumus. Behöfver jag anföra historiska exempel från forntiden och erinra om Tolentinotraktaten? Presterskapet begagnar sig af kejsarens och Frankrikes katolska känslor, för alt bringa oss i den fruktansvärda belägenhet, da tvedrägtens fackla skall låga upp ibland oss. Angaende romerska frågan är nästan allt, som kan sägas, förut sagdt, och jag vill ej heller trötta senaten med mina egna äsigter, emedan mina lifliga känslor gjort mig misstrogen mot mig sjelf. Jag älskar nationernas frihet, jag har derföre icke hemtat mina skäl i mitt hjerta, utan hos de historieskrifvare, hvilka skrifvit om påt vedömet; jag har äfven sökt dem i diplomatiens hemliga arkiver, och jag har redan en längre tid sysselsatt mig med ett arbete i denna fråga. Jag har gätt tillbaka till de depescher som at gesandten i Rom tillställts den äldre bourbonska linien, för att visa Er, att jag icke vänder mig till KEdra lidelser, utan till Ert förnuft. (Bifall. Prinsen framlägger nu en hel följd at depescher, för att visa, att franska regeringen redan i århundraden måst pinas med påfvedömet.) Redan år 1669 skrifver hertigen af Chaulmes, att den romerska kurian snart skall, om den icke förändrar sig, vara utaf med sitt verldsliga regemente. Således, för 200 år sedan dugde den påfliga regeringen ej mera än nu, och alldenstund den dess fortfarit att vara lika dålig, så följer deraf, att detta ligger i dess natur och i dess goda eller dåliga vilja. (Prinsen framlägger derpå en depesch från kardinal de Bernis af d. 4 Sept. 1771, hvari det heter, att uti Kyrkostaten går allt till som i ett kloster; allt är hemlighetsfullhet i intriger och misstro. Den 30 jan. 1779 skrifver samme kardinal-gesandt, att i Rom är allt agiotage, allt kan fås för penningar. Och före revolutionen 1782 skrifver han: situationen blir dagligen mera kritisk, och jag befarar att Pius VI:s regering kall kosta honom många tårar.) Efter det prinsen uppläst ännu en följd af dylika utdrag ur de bourbonska gesandternas berättelser, öfvergick han till de dokumenter, som härröra från Napoleon 1:stes tid; de förklara alla, att påfvedömets verldsliga del ieke stär till att rädda. Med stor utförlighet redogjorde prinsen nu för en berättelse från hertigen af Cadore af d. 13 febr. 1810, hvilken enigt hans åsigt redogör för Napoleon 1:stes innersta öfvertygelse. Denna berättelse slutar med den satsen, att romerska kurian bragt kejsaren i valet mellan att antingen nödgas vända sig mot påfvedömets andliga makt eller att tillintetgöra dess verldsliga. Slutligen uppläste prinsen ett cirkulär från Napoleon 1 till biskoparne, dateradt d. 13 Juli 1810 och riktadt not de religiösa upphetsningar, som då började