Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 1

stammade Barbara; jag har glömt att utdela en befallning till tjenstefolket, som min mor uppdrog åt mig att gifva dem. En befallning åt tjenstefolket! Ja, läsare, ni förstår, icke sannt? Hon skyndade upp på sitt rum föll der ned på golfvet, ett rof för outsägliga qval. Det förflutna hade framträdt ur sitt töcken; skyarne hade skingrats för Barbaras ögon. Hon insåg nu att hon i sin tillbedjan af Archibald Carlyle smekt några falska och bedrägliga förhoppningar; hon kände nu i detta ögonblick, att hon aldrig varit något för honom. Annu natten förut hade hon vaken tillbragt flere timmar med att låta invagga sig i fantasiens ljufvaste drömmar. Och det var just sjelfva hans bröllopsnatt! Med ett skri af förtviflan vred Barbara sina händer och slöt sina af Jidandet tyngda ögonlock. Hon kände liksom att solens strålar för alltid försvunno från hennes lefnads bana. Det skri hon utstötte hade varit starkare än hon skulle ha velat, och en piga, som befann sig i rummet nästintill, inträdde sakta och såg sig omkring i rummet. Barbara låg der utsträckt på golfvet, och man kunde ej misstaga sig om, att icke hon led af grymma qval, bjertats. Pigan bjuda sin hjelp, dock ej kroppens utan ansåg det vara ett olägligt tillfälle att eroch tillslöt derföre utan buller åter dörren. Gnisslet då nyckeln vreds om i låset återkallade Bartill sig sjelf; och påminte henne om verkligheten samt nödvändigheten af att åtminstone till det yttre lägga band på sin smärta. Hon reste sig upp, drack ett glas vatten, ordnade maskinmessigt sitt hår och tvang sina anletsdrag att antaga ett skenbart lugn. bara