Göteborgsposten – 11 mars 1862, sida 1

LLOQO ——— menadt, emedan det skulle vara en af de under de sista två åren försökta ombildningarne af det till bastard vanslägtade vikariatet. Denna plan har visat sig opraktisk och otruktbar, tör hvarje gång det gällt att ut föra den: att gifva konungens af Italien faktiska regering makten och påtven endast ske net af makt. Och har ej den romerska kurian sjelf förklarat, att hon icke kan inlåta sig derpå: Hvad återstår då alt göra etter denna vägran? Det skall jag straxt visa er Ingenting annat än att återkalla de franska trupperna från Rom. Man har förebrått mig att denna min lösning är radikal; välan, jag tillstär att den är det; men derpå ligger ju ingen vigt; hufvudsaken är ju endast, om denna lösning är den råtta. Jag vill nu of. vergå till att yttra mig öfver hr de Laguerroniere. Efter det han med vältaliga floskler utstrött komplimenter till hela verlden: till Italien och påtvedömet, till Pius IX och Victor Emmanuel, till Cavour och Antonelli, hvilka säkerligen skola alla bli mycket förvånade öfver att figurera tillsammans i denna blomsterkrans (skratt), hvad drager han för vinst deraf? Han säger: Det finnes ingenting annat att göra, än att förblitva vid status quo och vänta. Men detta är ingen lösving det är blott ett bevis på vanmakt, som döljes af talesätt, hvilka äro lika pompösa som ihåliga (rörelse). Hr de Laguerroniere råder regeringen ull att vänta! Hvarpå? Skall man vänta, tills sinnena i Italien blitvit ännn mera förbittrade, upphetsningen blifvit ännu större? Och det är i fredens namn, man råder mitt fädernesland härtill? Jag vill ej dröja med att uttala, att dessa råd icke äro goda, och jag besvär min regering att icke följa dem. Det gäller framför allt att skaffa sinnena ro och att derför bringa romerska frågan till afgörande; denna fråga har redan åstadkommit tillräckligt med olyckor. Så snart Frankrike beslutar en otvetydig lösning, skall allt åter blifva lugnt. Jag anser upphetsningen i Frankrike icke vara någon verklig sådan; det är endast det klerikala partiet, som begagnar religionen till förevänning för att framkalla rörelser. Om Jag här ville upprepa vissa biskopars ord, skulle jag endast gjuta olja på elden; men, jag upprepar det, den nuvarande upphetsningen är ej verklig. Om kejsaren blott ville bestämma sig för den af oss föreslagna lösningen, skulle han göra Frankrike och hela Europa den största tjenst, ty i samma ögonblick skulle denna endast med konst frambragta agitation vara förbi. Med sorg finner jag ett namn vara uteslutet ur adressen, men jag vill vara lika försigtig som den och utan prejudice för framtiden tillägga, att namnet Venedig icke får uttalas här i dag. Utan att hafva förlorat modet, men icke utan bitterhet, beträdde jag talarestolen. Ett belt är har nu gått tillända sedan denna fråga här sist förhandlades, utan att hon dock blifvit löst. År 1861 dog en stor man, och genast erkände kejsaren Italien i hela dess nuvarande omfång, men utan Rom och utan Venedig. Men Italien är icke något kautschucksstycke, som man efter behag kan utvidga och sammankrympa! För ett år sedan hette det: Varen tålige; ihärdighet leder till målet! Ett år har förflutit, och hvad ha vi uppnått? Alldeles intet! Det ena året förgår efter det andra, och århundraden skola försvinna, utan att det romerska presterskapet gifver efter; ty det gifver aldrig efter; fruktan måste tvinga det dertill. Ändtligen har regeringen kort före senatens öppnande i början af januari tagit ett nytt steg, hvars stora moderation gifver det en så mycket större betydelse. (Talaren uppläste nu Thouvenels depesch till Lavalette och beledsagade den med några anmärkningar för att visa, att det romer— ———— —j———ö-——sss