Göteborgsposten – 10 mars 1862, sida 1

Dill stod orörlig och rak som en marmorstaty. I I — Är det en mystifikation eller icke? återtog miss Carlyle med ett slags rytande. Hvarför står ni der som en tupp på ett ben? fortfor hon och började hälla sin vredes skålar öfver den beskedlige förste skrifvaren. Är det en mystifikation, ja eller nej. — Min förvåning är lika stor som er, miss, det är ej något narri, jag har sjelf genom ett annat bref blifvit underrättad om saken, — Det är omöjligt. Det kan ej vara allvar. Då han för tre dagar sedan reste hemifrån, tänkte han icke mera på att gifta sig än jag. — Huru vet ni det, miss Cornelia! Och hvem kan påstå, att han ej reste just endast i afsigt att gifta sig! Det är min tro att han gjorde det. — Han! gifta sig! tjöt miss Carlyle, i högsta grad uppretad. Han kan icke vara så dum, att han går och gifter sig med en sådan der förnäm adelsunge! Nej, nej! — Han har skickat till mig det här, för att införas i tidningarne, tillade Dill och räckte henne en bit papper. De äro gifta, det är ett orubbligt faktum. Hon tog papperet och höll det en stund framför sig; hennes hand var kall som is och liksom domnad af slag. Vigde. Den 1:ste dennes, på Castle Marling, Archibald Carlyle af East Lynne och lady Isabel Vane, enda dottern till framlidne grefve Mount Severn.