Göteborgsposten – 8 mars 1862, sida 2

— — —— —— —;—— — — Jag lade då i den senare härknutar af Richard, Anne och min mor... Men der finnes ännu mera plats, såsom ni ser, ; . Hon räckte honom härvid medaljongen, hvilken hon alltid bar hängande i sin kedja kring halsen. — Jag ser ej bra i månskenet, Barbara. Men om det finnes ännu mera plats, hvad skall ni då göra? — Jag vill gerna ha ett souvenir af mina bästa vänner eller af dem som äro mig kära. Eftersom ni gifvit mig medaljongen, skulle jag vilja lägga en valknut af ert hår till de andra. — En valknut af mitt hår! utbrast Carlyle lika öfverraskad som om man begärt hans hufvud. Hvartill skulle det kunna gagna er och medaljongen, Barbara? Den unga flickans ansigte hade rodnat af smärta, hennes hjerta klappade våldsamt. — Jag vill gerna hafva ett minne af de vänner... ssom jag tycker om, mumlade hon, ingenting mera, Archibald. Han märkte hvarken hennes rörelse eller djupet af den s(kansla som dikterat denna begäran, — Hvilken olycka, att ni icke sade mig detta i går, Barbara! skämtade han. Jag har låtit klippa mig, och jag sskulle kunnat skicka er affallet. Var ej enfaldig mitt barn, soch upphöj icke mig till en Wellington, som slösar med hårlockar och autografer. Jag kan nu icke stanna ett ögonblick längre. God natt! q Han aflägsnade sig med stora steg, och Barbara dolde ansigtet i sina händer. (Forts.)