Göteborgsposten – 7 mars 1862, sida 1

————7— ———— lyle, hon fann det angenämt i hans sällskap, hon tyckte om att samtala med honom. Kortligen, hade ej den andra fantasibilden insmugit sig i hennes hjerta, skulle hon troligen lupit fara att fatta kärlek till Carlyle. Och dessutom, för att alltid bli fri från dea beroende ställningen till lady Mount Severn — skulle East Lynne verkligen göra skäl för det namn hon gifvit det: Eden. — Detta anbud visar sig under så gynnsamma auspicier! sade det stackars barnet för sig sjelf; men frågan har tyvärr äfven en annan sida. Jag ej allenast icke röner någon uppriktig kärlek för Carlyle, utan jag fruktar mig tillochmed vara nära att älska kapten Lenison. Hvarföre har jag mött honom på min väg? Hvarföre begär ej han mig till hustru? Isabels monolog afbröts genom mrs Lenisones och grefvinnans inträde i rummet. Den senare hade, vi få derom underrätta läsarinnan, utvecklat hela sin vältalighet, för att förmå henne mottaga Carlyles anbud. Den gamla forklarade att man aldrig för henne presenteråt någon som behagat henne mera än Carlyle. Han var, sade hon, värd ett helt dussin af den stora verldens tomma hjernor. Isabel lyssnade, oviss och orolig, hon visste ej hvad beslut hon skulle fatta, och när eftermiddagen kom, var hennes stackars hufvud ännu rof för den swärtsammaste villrådighet. Stötestenen, som hon ej kunde undvika, var Francis Lenison. Hon såg från sitt fönster Carlyle nalkas, hon såg honom ställa sina steg mot salongen, och hon visste ej ännu hvad hon skulle svara! Ett ögonblick fattade hon den flyktiga tanken att begära ett nytt uppskof och att skriftligen lemna sitt svar.