Göteborgsposten – 7 mars 1862, sida 1

Det är lätt att inse det dessa ord skulle såra egenkärleken hos dessa medlemmar at franska opositionen, hvilka tro stt de utöfva en verklig kontroll öfver staten och inbilla sig att den representation, i hvilken de deltaga, är allvarsamt menad. De som betrakta Englands exempel och tro att de i franska lagstiftande kåren ha ett fullkomligt mostycke till Englands underhus, skola naturligtvis med förtrytelse se detta suveränens öppna ingripande i kårens rättighet att sjel! afgöra en penningefråga. Om en engelsk kung ville försöka något dyhkt, skulle han utan tvifvel utsätta sig för ett allmänt tadel, för parlamentets ogillande och för omkullkastandet af hvarje plan som han med tillhjelp af så litet konstitutionela medel sökte genomföra, ty han har blott att göra med folket, sådant det representeras i parlamentet. Han har ingen rätt att döma om folkets opinion utan att detta sker genom deras åsigt, hvilka det sändt att svara för sig i parlamentet. Men förhållandet med Napoleon och franska folket är helt annorlunda. Han kommunicerar sig direkt med detsamma utan mellankomst at någon representation eller ansvarig minister. For få år sedan blef han genom allmän omröstning och med ofantlig majoritet utnämnd först till president och sedan till kejsare. Han har ej tillträdt en parlamentarisk regering, hvilken endast kan bildas genom tradition; hans thron är äldre än det parlament, om hvilket han nu talar så ringaktande. Det är tillochmed hans egen skapelse. Han bildade det, och man kan knappast tvifla på, att han när som helst kan tillintetgöra det. Hans makt är fullkomlig i sig sjelf, och om han ännu, tillföje af fransmännens passion för militärisk ära, har den stora hopen på sin sida skall han ej :å svart att hålla kamrarne i tygeln. Men massornas tillgifvenhet är ej att lita på. Måhanda skall han snart behötva hela sin klokhet, hela sin energi tör att besvärja den storm, hvars förebud nu visa Big.