Göteborgsposten – 7 mars 1862, sida 1

— —— dåligt lynne. Kejsarens politik, general Montaubans egna förmodade asigter och planerna alt grunda en bonapartistadel, hvilken en dag skall undanskymma Frankrikes gamla familjer, synas hafva tramkallat någon bitterhet bland de deputerade i den lägre kammaren. Kärleken till opposition är outplånlig ur en fransk politikers hjerta och måste göra honom orolig och nervös åtven om han innehar t. ex. ett embete, hvars fortfarande besittning beror på hans medgörlighet. : För första gången: alltifrån medgifvande af talfrihet åt lagstistande församlingen har ett tillfälle yppat sig att göra litet motstånd mot regeringen i en bestämd angelägenhet, i stället for att bortslösa tid och ord på abstrakta afhandlingar eller på anfall mot kejsardömets italienska politik, hvilka redan på förhand varit domda till att ej ha någon verkan. Den nuvarande tvisten uppstod på följande sä t: — Huru stor än kejsarens verkliga makt är, har han dock alltid lätsat sig vorda de former, hvilka blifvit antagna såsom en tradition från britiska parlamentet. Den vigtigaste af dessa ar att penningarne till statsutgisterna skola voteras af det lägre huset. Kejsaren har ej bland sina öfriga maktfullkomhgheter äfven tillskansat sig den att bestämma öfver folkets utgifter, ej ens då det är fråga om att belona några få utmärkte officerare, hvilka anses sortjenta af höga värdigheter. Foljaktligen ssramlades eti förslag i lagstiftande torsamlingen om att grefven af Palikao skulle tillerkännas en årlig inkomst af 50,000 francs. En oväntad och, så vidt vi kunna dömma, mycket oresonlig opposition mötte detta förslag om en pension, hvilken ingalunda kan anses ofverdritvet stor, ifall man tager i be. traktande kostnaden för en mera uppsatt man att lefva i Frankrike. Man anklagade regeringen för slöseri, emedan den, enligt oppositionens åsigt åt medelmåttan skänker beloningar, hvilka blott snillet förtjenade att utmärkas med. General Montaubans uppförande i denna affär är i högsta måtto prievärdt. Så snart han fann, att en del at lagstiftande sorsamlingen var hågad för att göra hans pension till föremål for en diskussion, hvilken helt såkert skulle ötvergå ull en kritik at kejserliga politiken, skret han till kejsaren och begärde att forelaget skulle tagas tillbaka; ty huru tattig han än vore, skulle han med ledsnad se att kejsarens ädelmodiga afsigter och armåens ära blefve vända ull en personlig diskussion emot kejsaren sjelt. Det är Napoleon III:s svar på detta bref som satt Paris i en uppståndelse, hvilken lefver qvar t. o. in. trots denna lättrorliga stads g.öm-khet. Också är det säkerligen längesedan dyhka kommentarier af en sig så kallande konstitutionel monark gjordes öfver lagstiftande torsamlingen inom hans land. En utmanande — man kunde nästan säga en föraktfull — ton genomgår hela skiifvelsen. Uuder inflytande af den starka känslan af sin egen makt och af alla slags deputerades obetydlighet skrifver kejsaren till general Montauban följande: — Jag tager ej förslaget tillbaka. Lagstiftande församlingen må, om den så behagar, anse den man ovärdig en undantagsbelöning, hvilken, ledare af en handfull soldater, under så många svårigheter och faror, förgätna dagen etter hans framgång, gick till verldens ända för att plantera Frankrikes ana i en hufvudstad med två millioner innevånare. — — — — Hvarochen har rätt att detrakta saken på sitt sätt. Hvad mig beträffar vill jag att landet och armåen skall veta, det nödsakad som jag är att bedöma militära och politiska tjenster, har jag önskat att genom en nationel dotation hedra ett företag som är exempellöst i historien. NESSER