Göteborgsposten – 7 mars 1862, sida 1

———————54415j57—2 — Ja, min egendom är ej stor, genmälte advokaten och steg upp, ty Isabel närmade sig honom. — Och kan jag få veta lady Isabels svar? frågade grefvinnan lifligt och vände sig till den unga flickan. Isabel värdigades icke svara henne, utan gick vidare fram till Carlyle och hviskade till honom: — Vill ni gifva mig några timmars betänketid? — Jag skattar mig mycket lycklig öfver, att min begäran synes er värdig att taga i öfvervägande, genmälte advokaten, ty detta lemnar mig något hopp. Med dessa ord öppnade han dörren, för att låta henne aflägsna sig. Jag skall komma tillbaka på eftermiddagen. Lady Isabel hade i sitt ensliga rum en rådvill öfverläggning med sig sjelf, under det att Carlyle återigen samtalade med lady Mount Severn. Isabel var ej annat än ett barn, och det var såsom barn hon nu räsonnerade med sig sjelf. Endast ytan, den rent yttre sidan af ställningen visade sig för hennes öga. Hon tänkte knappast på, att Carlyle icke var af samma stånd som hon. East Lynne tycktes henne vara en mycket vacker position här i lifvet, och denna egendom öfverträffande i alla hänseenden, både till storhet, skönhet och betydenhet, det ställe hon nu bebodde. Hon glömde, att hennes ställning på East Lynne såsom advokatens hustru icke skulle vara densamma som den hon innehaft i sin egenskap af dotter till lord Mount Severn; hon glömde, att hon skulle bli bunden vid ett lugnt och stilla lif, att hon skulle få se stora verldens dörrar tillslutas för sig, att hon aldrig mera skulle få njuta af den ståt och fåfänga lyx, för hvilka hon tycktes född. Hon hyste mycken tillgifvenhet för Car