Göteborgsposten – 7 mars 1862, sida 1

—274—742———72— en förändring börjat. Åtskilliga oroligheter ha inträffat i Paris och inom deputerade kammaren har man tillochmed vågat att motsäga kejsarens öppet uttalade vilja. Inom senaten ba äfven uppträden egt rum. Prins Napoleon har der hållit ett demokratiskt tal, hvilket väckt stort uppseende. Den af kejsaren föreslagna donationen till general Montauban har blifvit afslagen, hvilket tyckes ha framkallat kejsarens oreda och bestämt honom för att vidtaga stränga mått och steg. Sålunda har han låtit häkta 200 studenter, för någon af dem uttord demonstration, och äfven tvenne före detta parlamentsledamöter. Skall detta injaga skräck hos de eljest ej lättskrämda fransmännen, eller skall ej det snarare framkalla en skakning, som måhända kommer att kännas ända upp 1 den kejserliga thronen? — Hvad som toranledt kejsaren till denna stränghet är heit säkert, såsom vi sagt, den Montaubanska aflaren. Rörande donna har Times en upplysande artikel, hvilken vi här återgifva: — De transka anhängarne at kejsardömet ha rätt, då de säga, alt det i deras land ej längre gifves ett parlamentariskt system. 1 ett land med ansvariga ministrar och mäktig tolkrepresentation skulle en ulldragelse, hvilken, ehuru redan åtskilliga dagar gammal, annu sysselsätter uppmärksamheten i Paris, knappast kunna ha egt rum. Alven prins Napoleons oforsigtighet glömmes för det forttarande intresse som framkallats af kejsarens bref till gretven at Pallkao, såsom han nu hetter, eljest general Montauban, anförare för franska truppernaa i Kina. Berättelsen härom är enkel. Kejsaren vill, liksom hans onkel, grunda en adel, hvilken genom intressen och traditioner är förbunden med hans dynasti, men på samma gång står på jemlik fot och i kamratskap med de stora familjerna från torna tider. Den lämpligaste begynnelsen för utförande af en dylik plan är naturligtvis av gitva adelskap och tillrackigt underhåll åt de gamla generaler, som mest utmärkt sig under hans regerings tvenne stora krig och olika expeditioner. Begärigt efter ära och itrigt att belöna dem som torvärtvat sådan åt detsamma, skall Frankrike visserligen ej afundas en stor krigare hans upphöjelse eller pekuniera välstånd. tven viand legitimisterna, som äro de mest hårduackade och intoleranta, hysa de yngre mänuen sympatier för hjeltarne i de stider, hvari de sjeltva kämpat, samt beundra dem trots deras äldre pontiska trosförvandters hån och tortal. Ehuru franska tolket nu är i botten starkt demokratiskt och i det hela taget ej alskar uppkomlingsfamiljer som antaga patriciska sa-oner, så hatva likväl titlarne heruig af Malakott och hertig at Magenta blifvn ceml. väl emottagna af allmänheten, medan de å andra sidan väckt stort bifall inom armeen och bland de högre officerarne. Kejsaren uppmuntrades al denna framgång att tor kort tid sedan ännu längre utstracka denna rätughet till utdelande at adelskap. General Montauban, som förde befälet 1 Kina och tilllka med sir Hope Grant genom Pekings intagande bestraffade mandarinernas otorskåmdhet och trolöshet, blef utnämnd till grefve at Palikao. Denna titel togs af namnet på ett främmande slagfält såsom napoleonerna vid dylika tillfällen brukat alltsedau segraren vid Austerlitz forst började utnämna adelsmän. Det är omöjligt att kunna klandra denna upphöjelse af en tapper oflicer. Det kan ej nekas att en general, som till ett hedrande och ullfredsställande slut bragt det svåra kriget i Kina, är lika mycket berättigad att kallas grefve som general MMahon är berättigad till hertigstiteln. Men for närvarande är lagstiftande kåren inom Frankrike vid ytterst