Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 3

någon häftighet; jag skulle önska, att jag kunde vara er till någon hjelp. Hvad kan jag göra för er? — Ingenting, alldeles ingenting. Hvad skulle man väl kunna uträtta i detta fall? — Jag skulle önska, att jag kunde komma er till nägon hjelp, upprepade han. East Lynne var visserligen i det hela taget ej någon angenäm vistelseort; men det synes mig, att ni, då ni lemnade den ej vunnit något på bytet. — Icke någon angenäm vistelscortl återtog hon och minnena från hennes förflutna lif syntes henne i detta ögonblick som en ljuf dröm. Ah, säg 4j så, det var tvertom ett förtjusande hem. Jag skall aldrig mera få något så angenämt. Ah, mr Carlyle! sök ej att i mina ögon nedsätta East Lynne. Gifve Gud, att jag nu kunde vakna och finna de sista få månaderna ha varit en elak dröm! . . . att jag åter kunde få se min far vid lif! . . . att vi ännu tilllbragte vårt stilla och fredliga lif på East Lynne! Det skulle vara för mig ett verkligt Eden! Hvad skulle mr Carlyle svara? Hvad var det för en rörelse, som bemaktigat sig honom, som hindrade honom från att andas och firgade hans ansigte med purpur? Hans bättre genius vakade nu säkerligen icke öfver honom, annars skulle dessa ord aldrig blifvit uttalade: — Det finnes blott en utväg, började han och tog hennes han l, med hvilken han lekte, sannolikt utan att veta hvad han gjorde; det finnes blott en utväg för er, att kunna återvända till East Lynne. Och denna utväg . . . jag nästan vågar icke att angifva er den.