Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 3

eamma dag, man i Vaticanen på-ätter honom kronan, skall den nationala jäsningen tvinga honom att gå löst på Venedig, och ett krig skall deraf uppstå. Talaren uttyckte sina sympatier för Venedig, men ansåg dock, att Venedigs befrielse från det österrikiska herraväldet bör senare blifva resultatet af en ärlig ofverenskommelse, men icke af ett krig. Han afvisade från sig hvarje tanke på Roms utrymmande och påstod, att Frankrike måste i detta afseende träda inom skrankorna mot Italien. Hr Laguerroniere anmärkte vidare, att han beklagar den oenighet som råder mellan påtven och Italien; men förklarade det dock vara nödvändigt, att Rom fortfar att vara påtvens egendom. Om man tillate italienska regeringen bemäktiga sig Rom skulle man rikta ett tförfarligt slag mot de konservativa principerna och gifvit det revolutionära elementet en oemotståndlig pådrist. De transka trupperna måste qvarstanna i Rom, tills händelsernas makt framkallat en mot billighetens fordringar svarande öfverenskowmelse melian konungen af Italien och påfven. Hade grefve Cavour icke dött, skulle detta resultat kanske redan nu varit uppnått. Omöjligheten för lösningen af den romerska frågan, på sätt Laguerronigre nu uttalat, har tilräckligt ofta varit bevisad; likasom alla franska regeringens i denna systning gjorda törslager hos påfliga regeringen varit fullkomligt gagniösa. Emellan det nya Italien och det verldsliga påfvedömet är iugen transaktion möjlig; och huru länge det än dröjer, huru många hinder man än reser derför, skall Italien dock vinna seger, om det blott vet att vara ihärdigt och tängt. Det aktstycke, genom hvilket franska lagstiltande kårens dotationskomne afslagit den af kejsaren åt general Montauban begärda nationalbelöning, föreligger nu i sin helhet. Det är mycket moderat till sin form, men klart och bindande. Dess negativa slutsatser äro grundade på majoraternas undertryckande. Utrymmet nekar oss alt i sin helhet imaga hela aktstycket, ur hvilket vi dersoro endast nemta de märkligare punkterna. enniskan, sager Montesquieu, är den monarkiska regeringens princip, och hedersskanken bor der ersätta alla andra skatter. Låtom osg i vår regering behålla qvar denna verkligt fransha dokinn. Då några nationers sårskilda anlag kunnat i de materiela intressena gilva oss rivaler, som vi böra söka hkna eller ullochmed otvertraffa, läromoss bevara med stolthet, men med beslut av visa oss det värdiga, det arf at storhet och ara, Bom våra armeers lapperhet och oegennytta lemnat åt oss (bra vo). Låtom oss taga oss till vara för att törena lockbetet af pekukuniära belöningar med grader och rular, hvilka egnas aktning och popularitet, då de hafva ett ädelt ursprung och äro ädelt burna. Lätom oss frukta tor att ändra principen för de ridderliga känslor, som i alla uder at vår historia alstrat de hjeltemodigaste dygder. Låtom oss icke blottställa vårt land för att kanske förlora sin entusiasm för den militära äran, genom att se våra annaler endast riktas med utarmning at vår budget. Vi skulle sålunda på vusst sätt kunna beröfva oss det förnämsta af vår samtida ära genom att fråntaga den den popularitet, som är den bästa och högsta af alla belöningar. Läåtom oss minnas våra förfäder, som i Denain och Fontenoy gingo hjeltemodigt mot döden, för att förvärfva Sanct Ludvigskorset. Låtom oss minnas våra fäder, som utförde de etora bedritterna i Republikens stora bataljer för att erhålla en hederssabel. Lätom os se oss omkring och försöka räkna de lysande och uppoffrande handlingar, de konstens mästerverk, de vetenskapens erötringar, som till drifkraft och belöning endast haft hederslegionens band (bifall). Då vi nu föreslår er (lagstiftande kårens medlemmar) en resolution, som är oss ingifven at den upphöjdaste karakters (Montesquieu) motiver, röner er komit en djup och smärtsam rörelse. Lagstiftande kåren skall dela denna känsla i det den uti en punkt skiljer sig från kejsarens åsigter, nästan dagen efter det monarkens alltid ädla förtroende återgilvit oss Hera af våra hufvudsakligaste prerogativer; men i en sådan fråga som denna, hvilken gäller grundprinciper, utan att vara nödvändig för den kejserliga politiken, hafva vi trott, att det ejelfatandiga i vårt epråk skulle vara