Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 1

lilla flottilj har ou blifvit förstörd, och från nordstatseskaderne har man gjort en landstigning på ön samt tagit densamma i besiitning. Tvenne vigtiga ändamål synes halva afsetts med denna rörelse. Ockupationen at Boanoke-ön tillåter nordstatsflottan att passera sandbanken genom en närmare och beqvämare kanal än den vid Hatteras, och ön sjelt kommer att tjena till en basis, från hvilken general Burnside kan rikta sina operationer emot hvilka punkter på kusten han behagar. Det tyckes också som skulle han ej förlorat tiden utan företagit en operation mot Elizabeth City, en stad vid ett af de talrika flodutloppen norr om Albemarlesundet. Detta kan måhända gitva en nordlig riktning åt expeditionen och synes antyda någon plan emot Norfolk, hvilket då skulle vara dess yttersta mål; men det berättas dock att nordstatstrupperna efter att ha besatt Elizabeth City riktat sin kosa mot Eden Town, eller Edenton, hvilken ligger vid Chowanfloden. Formodligen önskar general Burnside att bemäktiga sg alla vigtigare positioner innan han vågar inåt landet. Dessa resultater bevisa otvifvelaktigt att nordstaterna kunna utveckla tillräcklig styrka, isynnerhet till sjös, för att ofvermanna hvarje motstånd al en sydstatsgarnison. Det är sannt att det motstånd som gjorts var mycket starkt, och striden blodig; men på amma sätt som nordstatstrupperna segrade vid Hatteras och Beaufort hafrva de nu segrat på Eoanokeon och vid Elizabeth City. Men den verkliga striden är ännu ej utkampad, ej ens påborjad. Såvida ej general Burnside kan intränga i Nordecarolna eller intaga någon för sydstaterna verkligen oroande stullning, skall expeditionen bära soga mer trukt an alla andra af hvilka den fo egätts. Den -mta framgången berodde troligen mest på eskadern, hvilken, huru dålig den än är, med sina kanoner må-te ha varit vida ofverlägsen de små kanoubåtarne så snart den kunde bringas i tjenstbart skick. Hvad som återstår att se är hvad arimgen formår att uträtta då den forlorat flottans bitrade, och vi kunna härvid ej annat än anmärka, att denna arme är jemtorelsevis liten och det arbete den har att uttöra utomordentligt svårt. Det är sannt att Elizabet City öppnar vägen till Norfolk, men denna väg går genom ett osantligt och osundt morasland. Landtarmeenstyrka har visserligen genom Hatterasgarnisonens förening med densamma stigit till en numerär af 14,000 mån, men olyckorna hafva redan varit allvarsamma, och en lång marsch genom ett pestuppfyldt land skall formodligen sätta general Burnside och hans arme i ett tillstånd, som ej tillåter honom att hålla stånd, ens emot en obetydlig fiende. Expeditionens utsigter skulle utan tvifvel bli ansenligt förbättrade, om det vore möjligt att i södern finna ett loyalt parti, och vi misstänka att dylika förhoppningar, hvilka fordom ifrigt omfattades af nordstaterna, ännu lefva qvar. Men Elizabeth Citys antändande och brand lemnar blott ringa hopp om att nordstaternas trupper skola päträffa vänner och bröder i södern. Huruvida den olyckliga staden, liksom Moskwa, blef satt i brand af sina egna innevånare eller antändes af bomberna irån flottan, synes ännu oasgjordt; men det är ett faktum att en guvernör i södern nyligen utgifvit en proklamation, i hvilken han rådt till att hvarje stad, som fölle i nordstaternas händer, skulle sättas i brand innan den utrymdes. Emot en sådan anda i södern kan nordens militärmakt blott föga uträtta. Om general Burnside på något sätt kunde kombinera sina operationer med nordstatsbefälhafvarnes i Kentucky, skulle foljden måhända blifva förskingringen af den stora sydstatsarmeen, hvilken nu stänger vä