Göteborgsposten – 6 mars 1862, sida 1

innehället var ungefär det ofvannämnda. Retad till motständ, lät Isabel hanföra sig till en grad, som stod föga efter grefvinnans våldsamhet. En sådan kränkning! och i närvaro af hennes piga! hon, som var af mycket bättre börd än Emma Mount Severn, hon skulle underkasta sig en så skamlös anklagelse af en annans vansinniga svartsjuka. Isabel ryckte sitt rika hår ur Marvels bänder, sprang upp från stolen och ställde sig midtemot grefvinnan. — Jag koketterar icke, sade hon med en röst, som förrådde att hon sökte vara lugn; jag har aldrig koketterat. Jag öfverlemnar detta ... och hon kunde ej alldeles beröfva sin röst det intryck af förakt som hon rönte, jag öfverlemnar detta åt de gifta qvinnorna, fastän det synes mig vara ett mindre förlåtligt fel hos dem, än hos de ogifta. Efter hvad jag kunnat se, sedan jag kom hit, finnes det i detta hus endast en person, som vet att kokettera. Denna person är icke jag, det är ni, lady Mount Severn! Sedan denna sanning blifvit uttalad, gick hennes nåd ett par steg framåt, alldeles blek af raseri. Glömmande att hon var en qvinna, och en qvinna af hög rang, lyfte hon handen och gaf Isabel ett häftigt slag på venstra kinden. Tillintetgjord, förfärad, kunde Isabel med möda hålla sig uppe, och innan hon fått fram ett ord eller kunnat göra en rörelse, kände hon äfven på sin andra kind ett slag af myladyns höjda hand. Isabel darrade, såsom om hon skakats af en häftig frossa, och från hennes bröst framträngde ett skarpt och genomträngande skri. Hon dolde ansigtet i sina händer och sjönk ned på sin stol. Marvel höjde förskräckt ögonen mot himlen, och William Vane skulle ej ha skrikit