Göteborgsposten – 4 mars 1862, sida 2

af det nya förslaget till representationsresorm har den politiska diskussionen öfver inre an: gelägenheter, sedan äfven den e. k. nor-ka ltågan blitvit för tillfället undanskjuten, foga att sysrel-ät:a sig med. Det är dertöre icke underligt att företeelserna på det kyrkliga området ådraga sig uppmärksamhet och synnerligen har Göteborg-konsi-toriets beteende mot rektor Ljungberg blifvit soremål för olika omdömen. Vårt ringa utrymme medgitver oss icke att astrycka de märkliga konsi-torieprotokoller, hvari förhandlingarne angående denna skandal finnas förvarade; men vi vilja anmärka en hufvudpunkt, som tillfoljd af sm egen-kap att innesatta en uppenbar grundlagskränkning och ett försök att vid sidan at den uti trycktrihets-förordningen fasiställda form utofva kontrolleringaoch bestraffning-rätt öfver det tryckta ordet, synes oss värd den allvarligaste uppmärksamhet. På grund derat att biskop Bjorck och några andra konsistorialer i en tidning låst en artikel företaga de sig att uti konsistorium derför antasta den namngurna författaren. Första paragrafen af tryckfrihetsförordningen förbjuder likväl att åtala tryckta skrifter vannorlunda än denna Trycktrihets-Lag bjuder. Biskop Björck och hans konsistorieledamöter hafva således tillåtit sig en uppenbar grundlagsotverträdelso och eu försök att kränka en författares rätt att få vara oantastad för sina meningar på alla andra sätt än Trycktrinetslagen soreskritver. Då denna hvarje författares rält är en af de sornämsta fördelar, som tillkommer hvarje svensk medborgare och tillika utgör fundamentalvilkoret tor tryckfrihetens vålsignelserika verkningar till tamhällets bästa, så synes huru ytterst betänkligt detta af en sådan myndighet bör vara, deh vi tro oss icke misstaga oss om det utgor ett bestämdt föremål tor justiticombudsmannens ingripande, enär justiticombudsmannen bör sornamlig-t anmärka och beifra sådana fel, som synas bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättighoter. Hvart skulle det taga vägen med vår tryckimhet om hvarje embetsman, som hade ett sanningens ord att framlägga i offentligt tryck, skulle derföre kunna trakasseras at sormån och kamrater utan anlitande at de i Trycktrihets-Ordningen föroskusna former? honsistoriom har till Kongl. Maj:t inskickat sina protokoller i deuna sak, och vi förmoda att eklesiastikministern, huru undsallande för prelatvaldet och den halfspåfviska ortodoxien, han än må vara, icke skali kunna underlåta att till justitiekanslerens åtgärd öfverlemna dessa bevis på oförsynta anspråk att inqvirera uti trycktrihetsmäl. Uvarom icke, måtte väl justitiggombudsmannen icke kunna blunda tor ett rädant tilltag. Prejudikat. I Posttidningen läses: Hos K. M:t bar Anna Maria Andersson i underd. apfort besvär deröfver aut, sedan hon uti en vill magistraten i Göteborg ingifven skritt anhållit att, då hon, som under 15 års tid innehaft rattighet till utskänkning af spirituosa i nämnde stad, numera vore at sjukdom, enligt ansokningen bifogadt läkarebetyg, oförmögen att sjelf närvara vid och egna nödig ullsyn åt samma rörelse, magistraten måtte killåta henne att, mull dess hon blesve till nelsan återställd, få såsom biträde vid rörelsens utöfvande begagna värdsbusforeståndaren Börje Olsson, samt magistraten sorklarat sig icke tillkomma att ull pröfmng upptaga den gjorda ansökningen, och K. M:t befallumg-nafvande i Goteborgs och Bohus lan, i anodning af klagandens öfver detta beslut ansrda be-var sig uilålit, att som klaganden cke begärt att ti å annor man osverliäta Sin ut-känkning-rätt, ntan endast att få vid ro relsens bedrifvande använda biträde, funne R. M:ts betbde icke skäl att i magistraten: otverklagade beslut ändring göra; så och el ter det klaganden uti en sornyad ansökning hos magistraten anhållit om tillstånd att til ofvan-tående Börje Olsson få, under sivt sjuk. domstillstånd eller untillders hon återvunnet nel-a och förmåga att -jelf närvara vid ut skänkningsrörelsen, öfverlåta sin rätt till den nas utofvande, men magistraten förklarat att då ofverlåtelse af rättighet till ut-kånkmng a bränvin försattningsonligt ej kunde ega run annorlunda, än för hela den tid, hvilken fö! innehafvaren återstode till rättighetens begag nande, funne magistraten sig lörhindrad at ansokningen bifalla, hade K. M:ts befhde hos hvilken detta magistratens beslut öfver klagats, genom utslag den 4 November 186: -amma beslut fastställt; öfver hvilket K. M:t