Göteborgsposten – 4 mars 1862, sida 2

— Mr Carlyle, mumlade det arma barnet, nedtryckt af smärta, förlåt mig, om jag ännu icke tackat er för all den godhet ni bevisat mig, Jag kunde det icke... ni har väl kunnat inse det. — Jag skulle velat göra för er vida mera än jag gjort, svarade advokaten, jag skulle velat befria er från allt detta trakasseri, ni haft att utstå Om vi icke få återse hvarandra mera ... — Ah, säg ej så, afbröt hon lisligt, vi skola åter träffas ... Ni har dessutom lofvat lord Mount Severn ... — Det är sannt. Det är möjligt, att vi ännu en gång kunna träffas . .. då och då, af en slump, men det finnes cn stor gränsskillnad emellan oss. Derföre farväl, lady Isabel, och må Gud för alltid vara med er! Postiljonerna klatschade med sina piskar och hästarne togo till trafven. Isabel drog upp vagnsfönstren, lutade sig tillbaka i ett af hörnen och gaf fritt lopp åt sina tårar, tårar af smärta för den far hon förlorat, tårar af saknad för den boning hon nu lemnade. Hennes sista tanke, då hon tog afsked af Carlyle, hade varit tacksamhetens; men hennes erkänsla för denne man skulle ej stanna dervid. Hvarje smärta har sitt slut, och äfven de yngsta ögon kunna ej alltid gråta. När hon utgjutit alla sina tårar, blef det arma barnet mellan vecken på sin klädningskjol varse ett bopgnuggadt papper, vid hvilket hon att börja med endast fästade ringa uppmärksamhet. IIon tog maskinmessigt papperet i hand och vecklade upp det. Det var en banknot å 100 pund sterling. Detta kan synas osannolikt, men är dock sanning. Carlyle hade samma dag försett sig med denna not, för att