Göteborgsposten – 4 mars 1862, sida 2

släppa den i knäct på Isabel, då han skulle skiljas ifrån henne. Lady Isabel ville ej tro sina ögon. IIon vände sedeln flera gånger mellan fingrarne, utan att kunna förstå hvarifrån den kommit. Huru kom det sig då att hon plötsligt befann sig i besittning af en så stor summa? Hvem hade gifvit henne den? Ilastigt ryste hon till, hennes händer darrade, hennes kinder rodnade och ögonen blixtrade af vrede. Ilon anade till allt. Carlyle var den ende, som kunde så der lägga 1mm penningar. Hon kände sig först djupt sårad. Hennes stolthet reste sig till uppror. Men sedan hennes hjerna så småningom Äter blifvit lugnare och hon kommit att tänka på sin nuvarande belägenhet samt den nakna verkligheten af de händelser som timat under nägra dagar, utplånades harmen och gaf rum för erkänslan. IIon rönte numrera blott en djup beundran för sin välgörares grannlagenhet och frikostighet. Hade han icke för henne varit en uppriktig och tillgifven vän? Och visade han icke äfven i detta fall med en utsökt känslighet, att han följde henne med sina blickar, att han visste henne vara alldeles ensam i verlden, utan penningar, utan ett öre, med undantag af det bon skulle få af barmhertiga menniskor? Men huru skulle hon emellertid bara sig åt under dessa omständigheter? Det var omöjligt, att begagna sig af banknoten ; skulle hon icke med att skicka den tillbaka såra ett ädelt hjerta? Skulle hon förorsaka honom denna smärta ? Förtjente han vål en sådan förolämpning? Nej, det skulle vara bättre att behålla qvar penningarne och tåligt vänta, det till