Göteborgsposten – 3 mars 1862, sida 1

— Men hvad djefvulen skola vi då göra? Hvar skola vi få penningar till begrafningen, tjenarnes löner, kortligen, till allting? — Ja, verkligen jag det vet! inföll Warburton. — Hvilket brottsligt lättsinne! hvilken skamlig oordentlighet? Denne man var förhärdad mot alla samvetsagg! Han lefde som en bedragare och dog som en tiggare, öfverlemnande sin dotter åt den menskliga barmhertigheten. — Ja, hon är mest att beklaga, anmärkte Carlyle. Hvart skall hon väl taga sin tillflykt. — Till mitt hem, naturligtvis! svarade grefven. Och jag hoppas, det hon ej skall komma att sakna sitt forna hem. Så öfverhopad med skulder, så oupphörligt jägtad af kreditorer som Mount Severn var, kunde han ej hafva något angenämt eller särdeles tilldragande. — Hon var fullkomligt okunnig om allt hvad som passerade, tillade Carlyle; hennes far dolde omsorgsfullt för henne den falska ställning, hvari han råkat. — Det är blott prat! mumlade den nye grefven. — Förlåt, mylord, sade Warburton och såg på grefven öfver sina glasögon, hvad mr Carlyle sagt är fullkomligt sannt. Anda till sistl. vår bodde lady Isabel i ostördt lugn på Mount Severn. De penningar, grefven erhöll genom försäljningen af East Lynne, tilläto honom att bevara skenet af rikedom och ännu någon tid föra sitt gamla lefnadssätt. Nu är allt slut, hans dårskaper äro lyktade. — Nej, invände grefven; efter orsaken komma verkningarne. Jag har blifvit underrättad om hvad som tilldrog