Göteborgsposten – 3 mars 1862, sida 1

— — —— — Jag gör det endast alltför väl. Men ers herrlighet tyckes mig ej hafva någon riktig föreställning om den pekuniära förvirring hvari den aflidne råkat. Endast räntorna som han förbundit sig att betala för de summor, man förskjutit honom, öfvergingo allt hvad man kan föreställa sig. Han tillbragte sitt lif med att underskrifva reverser, sjelf låna på dem, samt diskontera dem. Det var hans mani. Han ryggade ej tillbaka för något medel, då det gällde att skaffa sig penningar. — Han tvingades dertill genom sin nödställda belägenhet, anmärkte Carlyle. — Och hvarföre kom han i denna belägenhet, herre! utropade grefven vredgad. Han har väl åtminstone lemnat efter sig litet penningar hos sin bankir? fortfor han, vänd till Warburton. — Icke ett öre! Vi drogo sjelfva för fjorton dagar sedan på en summa, som öfversteg hans kredit, för att tillfredsställa några tryckande behofyer. Det finnes dock något i våra händer. Om han lefvat i fjorton dagar till, skulle vi dragit in de hyror och arrendeafgifter som han hade att fordra, men äfven dessa tillgångar skulle hastigt uppslukats. — Det är emellertid med nöje jag erfar, att det återstår er något. Till huru mycket kan denna summa uppgå? — Mylord, genmälte Warburton och skakade sorgset på hufvudet, jag beklagar att jag måste för er anmäla, att hvad vi hafva icke ens skall räcka till för att betäcka de omkostnader vi gjort, då vi på egen risk lånte penningar för hans räkning.