Göteborgsposten – 3 mars 1862, sida 1

grafledningen och går derester i oafbruten linie genom de britiska besittningarne, går derefter in i Ny-Englands stater, löper i vest lig riktning genom Ohios och Mississippis stora floddalar, genom vesterns yppiga, gröna prairier, vidare genom ödsliga och ofruktbara öknar och öofverstiger Klippbergens höga bergskedja, drager sig derefter längs Stora Saltsjons bäcken och vidare genom Kaliforniens solbelysta dalar, tills den slutligen vid Gyllene Porten når Oceanen — en linie a! omkring 820 sv. mil. Hwulls uppehölls törbindelsen mellan Kalifornien och östern genom de korresponderande äugbåtslinieraa mellan San Francisco och Panama å ena sidan, samt Aspinwall och New-York å den andra; i ännu nyare tid underhölls postgången genom den s. k. ponyexpressen. På den förra vägen dröjde det ungesår 19, på den senare 15—16 dagar innan underrävtelserna kommo fram; nu är det möjligt att på några få timmar korrespondera emellan New-York och San Francisco. 1 Amerika är man van att se det jernvägen och telegrafen följa den i vildmarken inträngande nybyggaren 1 spåren. Knappast började derföre Kalitornien att för 12 eller 13 år sedan genom sin guldrikedom draga allmänna uppmärksamheten till sig, förrän flera entusiastiska telegratbyggare vände sig till regeringen för att utverka sig understöd tör en linie emellan guldlandet och östern. Men för ungelär två år sedan framlade WestUnion-Telegraphen-Company tor represeutanterna af alla de öfriga telegrafbolagen i Forenta staterna en plan till utförande af nämnde företag, och deras förenade bemodanden framkallade den 16 Juni förlidet år en kongressakt, hvilken till detta bolag och med lörbehåll af vissa förmåner för regeringen skänkte omkr. 1,500,000 rdr, under förbehåll att linien skulle vara färdig i slutet af juh 1862. Efter att ha öfvervunnit åtskilliga svårigter, bland hvilka man äfven kan räkna oenighet i afseende på valet af den väg som skulle följas, beslöt man sig för att leda telegraten i nordvestlig riktning till Omaha City i Kansas; derefter vestligt öfver Fort Kearney och Fort Laramie till PlatteHoden; derefter öfver det 7,500 fot höga Southpasset i Klippbergen; sedan i sydlig riktning öfver Fort Bridger will Blacks Fork, vidare vestlig ofver Fort Crittenden, på den såkallade Simpson-Rout till Fort Churchix, Carson Valley och öfver Sierra Nevada till Placerville och San Francisco. Detta är väsendtligen samma väg, som öfverlandsposten reser, och linien hade förut blifvit undersökt af en bland ledarne för företaget vid namn Creighton samt befunnen lämplig. Oreighton företog i november månad år 1869 helt allena denna undersökning och tillryggalade större delen af vägen ridande på en mulåsna. Han sökte i synnerhet att träffa indianer, hvilka bättre kunde upplysa honom om landets beskaffenhet, än hvad han sjelt under sin brådskande resa förmådde iakttaga. Den årstid under hvilken han reste var den på hvilken indianerna äro som sarligast för den resande, emedan det då tryter dem födoämnen; men i stället för att gå ur vägen för dem, uppsökte Creighton dem tvärtom och gjorde för detta ändamål många omvägar, hvarigenom han erhöll ytterst värdefulla upplysningar om de olika vägarne, om den mängd snö som brukade falla, om byggnadsvirkets olika beskaffenhet och om ställena der dylikt kunde så snart som möjligt, och i Europa ha så färska underrättelser som möjligt, telegrateras till och från Cap Race allt sådant nytt som ångbåten medfört eller skall medföra, hvarigenom 3 å 4 dagars snabbare underrättelser vinnas. a 00 —