Göteborgsposten – 1 mars 1862, sida 1

Carlyle skulle lätt kunnat reda sig ur den förvirring, hvari denna fråga försänkte honom, han skulle kunnat begagna sig af en osanning och låta lady Isabel tro, att hon alltid skulle ha tillräckligt för att lefva. Men han hade en rättfram, ärlig och uppriktig karakter, och han tyckto ej om afrägar och undanslykter. — Er framtid synes ej särdeles lysande, svarade han; det är likväl möjligt, att er far, grefven, vidtagit vissa åtgärder, för att betrygga er existens. Warburton Ware . .. — Nej, afbröt hon lifligt, min far har ej anslagit någon lifgeding åt mig, det vet jag. Jag ser nu sakerna, sådana de verkligen äro. Jag är beröfvad allt, jag har ej tak öfver hufvudet, jag har hvarken penningar eller föda. Detta slott är ert; palatset i London och slottet Mount Severn tillhöra mr Vane, och jag befinner mig i det mest utblottade tillstånd. — Men, anmärkte Carlyle, mr Vane skall säkert bli förtjust öfver att få mottaga er i ert gamla hem; detta synes ni mig tillochmed kunna fordra som en rättighet. — Jag! besluta mig för att lefva tillsammans med mre Vane! Ah, det kan ni ej uppriktigt mena! utropade Isabel, hvars blod nu sjöd feberhett. — Förlåt min indiskretion! återtog Carlyle, jag hade ej bort blanda mig i edra angelägenheter. — Bed mig icke om förlåtelse, sade hon nu mera lugn, jag skulle tvärtom skatta mig lycklig, om någon ännu intresserar sig för mig. Ni har ett ädelt hjerta! Och ni bör inse, att det skulle vara mig omöjligt kunna tillbringa mitt lif bos mra Vane.