Göteborgsposten – 1 mars 1862, sida 1

ansågs behöfva en grundligare doppning, för att blifva lutheranismen qvitt, undergick ceremonien i Göta elf. Men saken hade ock en sorghgare sida. Den person, som undfått sitt dop i Göta elf, hvilket skedde den 8 Sept. eistl. år på aftonen, visade sig, då han följande arbetsdag inkom på verkstaden i jernvägsstationen, myoket besynnerlig till lynnet. Fram på formiddagen blet han tillochmed komplett tokig och ytirade ant han vore så lycklig, att ban skulle kunna trotsa heia verlden, tillochmed Guds ende Son. Då han i dörren till verkstaden mötte en person, sade han till denne: Vik undan, satan! ty Herren din Gud skall du icke fresta! En annan gång förklarade ban sig vara Guds Son och påstod vatt han skulle bli mormonernas öfverste prest och att det snart skulle bli slut på verlden, hvarefter han ursinnig sprang från jernvägsverkstaden och upp i skomakare Jakobsons hus i hörnet af Larmoch Spanmålsgatorne, der mormonorna på senare tider haftsina andaktsöfningar. Han blef slutligen förd hen vill sin bostad och sedermera derifrån till sjukhuset. I öfver en veckas tid rasade han och måste hållas bunden i sängen samt noga bevakas. Under sitt vansinne fantiserade ban mycket angående mormonerna och mortnonismen samt den sällbet han genom densamma hoppades vinna. Då han likväl vid ett tillrälle frågade efter mormonerna och hans sjukvaktare svarade att alla mormonerna blifvit ihjelalagne, yttrade hau stor belåtenbet öfver ett så riktigt försarando. Småningom gaf dock vansinnet med sig. I samma mån som han blef lugnare fann han att ban blifvit vilseledd, och slutligen, då han var fullkomligt återställd, yttrade han vid ett tillsälle: Mig skola de ej mera lura. De böcker angående mormonismen som han förut lått och läst, har han med förakt kastat ifrån sig, och allt antyder nu att han ötvergifvit den lära, som varit så olycksbringande för honom. Den andre unge mannen som lät döpa sig vid Örgryte, blet så förskräckt öfver det öde som drabbat hans kamrat, att äfven han skiljde sig trån mormonerna, för hvilka sälanda den gången tvenne fiskar sleto sig ur nätet. Emellertid kan man ej undra på om de öfriga verkstadsarbetarnes förtrytelee uppväcktes, då de sågo hvilket öde som drabbat deras kamrat, blott derföre att han lyssnat till mormonernas installsamma tal. Den porson, en jernarbetare vid namn Söderborg, som visat sig ifrigast ander omvändelsevorket, blef af dem drifven ifrån verkstaden, der han ej mera tilläts visa sig, och äfven de öfriga mormonorna fingo så småningom troppa af derifrån. För att för framtiden förekomma dylika omvändelseförsök, som det hvarom vi ofvan berättat, uppsatte dessutom sju af arbetarne på jernvägsvekrstaden en skrift till JustitieKanslersembetet, hvari anhölls att åtal måtte anställas enl. Kongl. förordningarne af d. 26 Okt. 1858 och 23 Okt. 1860 såväl mot skomakaren Jakobsson, hvilken upplåtit ram åt mormonorna, som mot snickaren R. Berndtsson, smeden J. P. Malmberg, jernarbetaren J. P. Söderborg, timmermannen 8. Johansson, f. d. gjutaren 0. Wretberg, f. d. poliskonstapeln A. Franck och smeden J. F. Hallander, hvilka bekände sig till mormonornas lära, samt dessutom särskildt mot Söderborg, emedan det varit denne som företrädesvis förledt de båda omnämnde ynglingarne att affalla trån den Lutherska läran. Med denna skrifvelse följde en annan från domprosten, doktor Wieselgren, som förordade att åtal måtte mot mormonerna anställas, dels emedan