Göteborgsposten – 1 mars 1862, sida 1

Mormonmålet. Det är allmänt bekant att Göteborg liksom åtskilliga andra ställen här i Sverige gynnats med närvaron af en och annan emissarie från de sista dagarnes helige, om hvilka under det senare årtiondet så mycket talats och skrifvits, eburu bland detta myckna blott föga godt kunnat sägas. Så särdeles lämplig jordmån tyckes dock ej deras utsäde härstädes påträffat, ty fastän det nu är öfver sex år sedan Joe Smiths läror hos oss började predikas, har man ej hört att de här vunnit många bekännare. Foga uppseende har dessutom denna sekt här i staden väckt, emedan i de lärosatser, som den sökt sprida, ej så bjert framhållits de speciela dogmer genom hvilka mormonerna på andra ställen sårat moralen och stott sunda förnuftet for hufvudet. Måhända ligger orsaken härtill i den omständigheten, att de förste hedervärde apostlar, som hit importerade mormonismen, ej innan de vunnit fast fot vågadv framställa sin lära i hela dess omfång, sådan den utsprungit ur Joe Smiths och Brigham Youngs depraverade sinnen. De som här bekänna gig till denna afart af religion hafva således måhända icke sjelfva rätt begrepp om densamma; eller ock veta de, ifall de ha det, att försigtigt hölja de slipprigaste punkterna af sin lära i dunkel. Deras lefnadssätt är för öfrigt, så vidt man vet, nyktert, anständigt och ärligt, så att om ett samhälle ej just är att gratulera ifall det eger dem inom sig, så ha de dock ej, åtminstone här, åstadkommit synnerlig skada. Ett undantagsfall, som genom mormonernas vållande höll på att siutas med verklig olycka och hvilket i höstas härstädes väckte stort uppseende, kan man dock anföra. Det hände sig nemligen att på jernvägsstationen härstädes funnos åtskilliga arbetare, hvilka bekände profeten i Utah, och desse sökte, såsom fallet oftast är, att föröka antalet at sin läras bekännare. De vände sig derfore ofta till sina kamrater med yttranden i mormonismens anda, ville bevisa dem att det ej var så alldeles helt med lutherska religionen o. s. v. De flesta voro oåtkomliga for våra proselytmakare, men tvenne arbetsamma och aktningsvärda unga män med böjligare sinnen kommo under åhörandet af deras föreläsningar till det resultat, att de hade det galet stäldt så, som de nu hade det, och att de blott genom antagande af mormonismen kunde hoppas att vinna saligheten. Men för att bli mormon måste man låta döpa om sig, och det i öppet vatten — en ceremoni, som vid kall väderlek mycket sannolikt kan föra en menniska in i evigheten, men ej alldeles så säkert i den af mormonerna utlofvade saligheten. De omnämnde unga männen ville dock bli mormoner, och det fick då ej hjelpa att vattnet var kallt och årstiden långt framskriden. Den ene blef en vacker qväll döpt i bäcken vid Örgryte — mycket pittoresk måtte ceremonien i den romantiska nejden varit! — Den andra som förmodligen af något skäl