Göteborgsposten – 28 februari 1862, sida 2

na föranleda till det antagande, att sådant skett i den tanke, att nämnde fråga, i och för sig betraktad, ej skulle egna sig till afgörande säsom en rent Norsk sak. Deremot var det naturligt och af den öppenhet, som man från båda sidor var skyldig att iakttaga, påkalladt, att denna fråga, hvarpå antagligen opinionen i hvartdera riket, änskönt i motsatta riktningar, lade vigt, icke undandrogs en förhandling, hvars resultat, i dess helhet betraktadt, man önskade och måste önska blifva tillfredsställande för bägge folken. Ett är, att Ståthållarefrågan sålunda och af denna anledning ingick i en förhandling, som afsåg de unionella angelägenheterna; ett annat är att såsom ett statsrättsligt påstående yrka, det samma fråga, i och för sig betraktad, är en sak, hvilken aldrig kan handläggas såsom uteslutande Norsk eller under uteslutande Norska former. Det är detta påstående, som har sårat det Norska folket, och detta så mycket mera som den grund, hvarpå yrkandet bygges, eller den uppfattning af Norska Grundlagen, hvarifrån det utgår, icke lemuar någon visshet med hänseende dertill, huru mycket af samma Grundlag kunde blifva betraktadt såsom något, det der icke vore Norriges uteslutande egendom. De närvarande Norska Statsrådsledamöterne funno derjemte, under den rådande olikheten i åsigt om rätta tolkningen af uttrycken i Riksaktens 4 5 ämnen, som angå begge rikena, sig böra biträda Hans Excellens Herr Justitie-Statsministerns förutsättning, att Hans Maj:t Konungen i nåder ville hädanefter och tills vidare lata i sammansatt Statsråd föredraga saker af sådan beskaffeuhet, som hittills i ullmänhet ansetts egnade för en sådan behandling, om än undautag derifrån någon gång egt rum. Likaledes instämde de Norska Statsrådsledamöterne i åsigten om gugneligheten deraf, att de utaf Hans Excellens Herr Justitiestatsministern omförmälda protokoller och betänkanden med bilagor blefve tryckta i begge Rikena, för att på lämpligt sätt komma till allmänhetens kännedom. Hans Maj:t Konungen behagade härefter i nåder yttra följande: Jag drager icke i tvifvel, att en revision af Riksakten påkallas af båda de förenade Rikenas sanna intresse. ÅJag är likaledes förvissad, att en sådan revision icke med framgång kan företagas på annat sätt, än att en komite af insigtsfulle, med högt medborgerligt förtroende omfattade män från båda Rikena, efter öfvervägande af ämnet, framställer förslag till de föreningsstadganden, som anses böra ersätta de nu gällande. I afseende å den riktning, som åt revisionen bör gifvas, vill Jug, efter att hatva låtit Mig töredragas de inom båda Statsråden afgifna betänkanden, här hafva uttalat, att revisionen icke bör vara bunden vid vissa förut bestämda punkter och att de nya bestämmelserna icke allenast bör hvila på den principiella likhet, som måste utgöra grundvalen för föreningen emellan två fria och sjelfständiga folk, utan att de också böra affattas med försigtigt hänseende till det bestående och blott åsyfta att förbättra detta i de riktningar, der förbättring påtagligen kräfves af den större insigt och fördomsfrihet, som bör vera vunnen genom ett halft århundrades framsteg, och framför allt i de riktningar, der full trygghet för det ena eller båda rikenas intressen erkännes nu icke vara för handen, men kunna helt och hållet eller i större mån än för närvarande tillvägabringas. Derjemte böra de nya stadgandena, genom en bestämdare och fullständigare affattning, undanrödja nu befintliga otydligheter. Att föreningen icke föres genom en sådan revision utom det område, som låter förena sig med dess ursprungliga syfte och karakter, samt med hvartdera rikes sjefständighet, — derför måste det finnas tillräcklig säkerhet i upplysningen och fosterlandskänslan hos de män, som kallas till ledamöter af komiten, och slutligen i den hvartdera rikets representation tillkommande rätt att antaga eller förkasta hvad som föreslås. En revision, utförd på ofvan anförde sätt och i ofvan antydda anda, skulle, så hoppas Jag, med Försynens bistånd uppnå sitt mål att befästa föreningen och utvidga dess gagn sör båda rikena samt på samma gång aflägsna det ömsesidiga missnöje, som i de sednaste åren gifvit sig tillkänna och som Jag med bekymmer bevittnat. När Jag, oansedt det anförda, nu icke vill fatta beslut om att låta en revision, sådan som den omförmälda. sättas) i verket.