Göteborgsposten – 28 februari 1862, sida 2

Isabel dolde sin panna i händerna och försjönk i tankar. Dystra syner upprörde bennes själ, och för hennes inre öga tedde sig de oräkneliga svårigheter, mot hvilka hon skulle ha att kämpa här i lifvet. Ingen befallning hade ännu utdelats om begrafningen, och hon visste, att hon ej heller hade rättighet utdela någon sådan. Dittills hade alla grefvar Mount Severn begrafts på slottet Mount Sevorn; men att flytta hennes fars kropp dit skulle vara att ådraga sig alltför stora omkostnader, och skulle dessutom den nye grefven vara hugad att dertill gifva sitt samtycke? Dessa tankar, i förening med många ej mindre dystra, genomkorsade i detta ögonblick hennes bjerna, ty det arma barnet hade, under de timmar som förflutit sedan hennes far dog, erbållit en sorglig erfarenhet af lifvet, och olyckan hade redan mognat hennes omdöme. Hon sade inom sig, att hon ej längre var denna unga flicka af bög börd, som ännu dagen förut omgafs af alla de beqvämligheter, en stor rikedom gifver; hon var nu blott en beböfvande, en stackars olycklig som ej kunde, utan att falla till besvär, längre qvarstanna der hon nu var, Man har ofta i romaner brukat framställa unga entusiastiska och sköna flickor, man har sökt utmåla dem såsom obekymrade för det närvarande lifvets behofver och färdiga att tillochmed underkasta sig de svåraste försakelser, att inlåta sig i kamp mot hunger, törst, köld och hela denna förfärliga tropp, som eländet för med sig i sitt följe. Detta är visserligen godt och vackert i en bok, men i verkligheten existerar ingenting dylikt. (Forts.)