Göteborgsposten – 28 februari 1862, sida 2

oss fullkomligt från ett sådant uppsåt; att vi för vårt handlingssätt bjudit skäl, som synas oss bevisande för vår goda rätt; och att den åsigt, vi omfattat, tillförne varit delad af patriotiske, insigtsfulla Norrmän och af Norriges egen Regering. Men det kan likväl icke förnekas, att Norska folket nu enhälligt och uppriktigt hyser en motsatt uppfattning, och att det icke är någon hycklad känsla, som talar i Storthingets adress. Förr än denna känsla blifvit utplåvad genom en riktigare uppfattning af våra afsigter, eller åtminstone hunnit mildras af tiden, kan man icke förvänta ett tillmöteskommande med varmt hjerta. — och det förutan vore tillmöteskommandet af intet värde. Faran af ett uppskof med revisionen ligger emellertid, enhgt min tanka, deruti, att de söndrande krafterna skola under tiden arbeta ej mindre än de försonande. Det gäller derföre framförallt att söka utbreda en sann uppfattning af förhållandena och upplysning om de svårigheter, som tör frågans lösning äro att besegra. Jemte det jag instämmer i Kongl. Norska Regeringens formenande, att dess betänkande bidrager till de tvistiga frågornas utredning, och derföre finner detsamma böra allmängöras, anser jag det vara af vigt för Eders Kongl. Maj:t, såsom Svensk Konung, och för Eders Kongl. Maj:ts Svenska Rådgifvare, att, om revisionsfrågan denna gång dömes till en fortsatt hvila, detta icke må längre kunna tillskrifvas Svenska Regeringens underlåtenhet att åt denna frågas sortkomst egna sina bemodanden; och jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbesalla, att ej mindre protokollen öfver det sammansatta Statsrådets sammanträden den 9 April 1861 och denna dag, än äfven Kongl. Norska Regeringens i förevarande ämne afgifna och till mig ofoersandu betänkanden med dertill hörande bilagor, måtte få till trycket i båda rikena befordras för att allmänheten på lämpligt sätt till handahållas; och ehuru den år 1839 tillsatta Urions-komitöna förslag och Kongl. Norska Regeringens derötver afgifna utlåtande icke numera kunna ega lika allmant intresse, som de sednare förhandlingarne i ämnet, likväl och då handlingarne angående revisionstrågans officiella beredning skulle, derest nyssnämnde förslag och utlåtande undantoges, sakna fullständighet, samt tillgång till desamma måste vara af värde icke blott för dem, som med ämnet framdeles tå officiell befattning, utan äfven för den fria offentliga diskussion, som för frågans vidare utredning högeligen är att önska, tillstyrker jag underdånigst, ait jemväl Unionskomitens förslag med motiver och reservationer samt Kovnyl. Norska Regeringens i ämnet den 27 Februari 1847 afgifna utlåtande måtte i båda rikena tryckas och spridas. Srenska Statsrädets öfrige ledamöter instämde i hvad Hans Excellens Herr Justitiestatsministern underdånigst tillstyrkt. Norska statsrådets närvarande ledamöter anförde i underdåninghet, att de, hänförande sig till den norska Regeringens betänkande, instämde i Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns yttrade mening, att för närvarande åtgärd icke bör vidtagas för en revision af gällande Föreningsakt, och i betraktande häraf antogo, att, oaktadt de afvikelser från Norsk uppfattning, som i väsendtliga punkter förefunnes i Hans Excellens anförande, anledning nu icke vore för handen till någon förnyad behandling af denna sak från det Norska Statsrådets sida. De ville derföre endast tillåta sig att i underdånighet fästa uppmärksamhet vid följande: Det är sannt, att, på sätt Hans Excellens Herr Juntitie-statsministern anmärkt, enstaka exempel förekomma derpå, att man i Norge icke skarpt skiljt emellan de at föreningen med Sverige föranledda bestämmelser, som förefinnas i den Norska Grundlagen, å ena sidan, och de bestämmelser, som innnehållas i Riksakten, å den andra. Ämnen af detta slag bringas nemligen först till klarhet genom en statsrättslig behandling af dithörande lagar och aktstycken; och att denna behandling, under de första åren efter det Norrige blifvit ett sjelfständigt rike, icke var långt framskriden, är naturligt och begripligt. Oklara uppfattningar, sådana som spåras i Konstitutions-komitöns behandling at Ståthållarefrågan vid 1818 och 1821 årens Storthing, böra således ej kunna med någon vigt åberopas. När vidare Unionskomiten på sin tid behandlade Ståthållarefrågan i sammanhang med de unionella angelägenheterna, bör detta ej kun