Göteborgsposten – 26 februari 1862, sida 1

—— — — — Morgongryningen kastade sitt ljus öfver fönsterrutorna, solen stack fram i horisonten och dess bleka strålar, som bebådade verlden en ny dags födelse, upplyste äfven en färd till evigheten. William Vane, grefve af Mount Severn, var död. Den dödes vaktare. Grefven dog en fredagsmorgon, i dagbräckningen, såsom vi sagt. Underrättelsen om detta frånfälle spred sig med en förvånande hastighet. Det brukar i allmänhet vara så, när det är fråga om en förnäm persons bortgång, t. ex. en pärs, denne må nu ha fört ett ärbart eller lastfullt lif. Före dagens slut kände hela London händelsen, och redan om lördagen derefter hvimlade East Lynne af en mängd af dessa personer, som den aflidne Mount Severn gerna brukade benämna harpyer. De voro fordringsegare af alla stånd och vilkor. Somliga kommo, för att begära små summor, andra, för att anhålla om liqvid för temligen ansenliga fordringar varierande mellan fem och tio tusen pund sterling. Semliga visade sig artiga och vördsamma, andra häftiga och owiliga; några talade högt och i vrede, andra villa iägga fasta på möblerna och borttaga liket.) ) Denna sed, att arrestera en skuldsatt persons lik är berättigad i England, ehuru man sällan tillgriper den. Läsaren torde bl. a. påminna sig, att efter den dramatiske förf. Sheridans död kreditorerna togo vid ingången till kyrkogården fasta på hans lik. : Öfversättarens anm. Tionde kapitlet.