Göteborgsposten – 26 februari 1862, sida 1

— A— Carlyle viaste, huru hopplöst det var, men vände sig dock om för att lemna rummet. — Jag skall gå och se efter. Men lofva mig att vänta här så länge, lofva mig, att ni icke aflägsnar er härifrån. Hon sänkte sitt hufvud till tecken af medgifvande, och Carlyle lemnade biblioteket. Hade hon varit hans syster, skulle han troligen hafva låst dörren utanför, men nu ville han icke. Han gick in i grefvens rum, men stannade ej der i många sekunder, utan kom straxt ut igen. — Det är slut, hviskade han till mrs Mason, som han mötte i korridoren. Och mr Wainwright frågar efter er. — Nå, utbrast lady Isabel, då hon såg advokaten inträda, nå, får jag gå att se om honom ? Carlyle närmade sig benne, satte sig bredvid henne, tog hennes händer i sina och betraktade henne med djupt deltagande. — Jag skulle önska, att jag kunde lugna er! sade ban häftigt upprörd. Vid dessa ord blef Isabel förfärligt blek, hennes ansigte hade nästan samma spöklika utseende och färg, som det Cariyle nyss sett i rummet bredvid, — Säg mig allt, suckade hon, dölj ej längre sanningen för mig. — Jag har ej annat än det värsta att säga. Må Gud bistå er, bästa lady Isabel! Den arma qvinnan var tillintetgjord; hennes öga var torrt, en ymnig kallsvett fuktade hennes tinningar, hela hennes kropp skakades och bon svimmade i det hon utstötte ett förfärligt skri af förtviflan. . . od